Hossmo i tusenårskonfliktens centrum

Det är inga nya fakta. Tidiga historiska källor talar om att Blekinge, Öland, Gotland och Möre redan på 800-talet tillhörde svearna.

I senaste numret av Namn och bygd - tidskrift för svenskt ortnamnsforskning, presenterar docenten Birgitta Roeck Hansen vid Stockholms universitet emellertid nya rön som stärker tesen att Hossmo var en tidig regional huvudort. Kanske underlättades svearnas kolonisering av 500-talets vargavintrar som kraftigt reducerade befolkningen och skapade ett maktvakuum.

Namnet Hossmos ursprung spårar Roeck Hansen till det äldre ortnamnet Husa som är en föregångare till den Husaby som senare fanns i socknen.

Just Husabyar utgjorde ett system av gårdar eller byar som var en del av det tidiga statsgrundandet i Sverige. Författaren visar på fyra exempel från Småland där sambandet mellan husabyar och järnframställning var starkt.

Hossmo är ett sådant exempel. Platsen var strategiskt väl belägen, men låg också vid den viktiga Ljungbyån som en kommunikationsled in i landet. Ortnamn vittnar om såväl handel som framställningen av järn från myrmalm. Smedby anses syfta på en kunglig vapensmed. Rinkaby är ett ortnamn som innehåller en ämbetstitel med koppling till järnålderns högstatusmiljöer. Malmen i Kalmar är ju ett annat namn som påminner om att järnframställningen inte nådde sin epilog med medeltiden.

Centrum-periferirelationer brukar förklaras i termer av förhållandet mellan huvudstad och region. Här är spänningen mellan svearnas Hossmo och sedermera maktens Kalmar och inlandet, minst lika betydelsefull.

Denna slitning brukar ofta illustreras med 1500-talskampen mellan statsbyggaren Gustaf Vasa och upprorsledaren Nils Dacke.

Ingen kan missa Vasas närvaro i Kalmar. Landstigningen vid Stensö. Slottet och namn som Vasaskolan och Vasakyrkan.

Dacke däremot är inlandet: Vissefjärda, Virserum och Växjö. Där lyftes svärdens mot maktens fogdar.

Forskningen om det tidiga Kalmars anknytning till svearna och Mälardalen vittnar således om att den lokala metropol-satellitkonflikten, mellan Kalmar och inland, är betydligt äldre än Dackefejden.

Inlandets särskilda mentalitet och senare opposition mot den allt starkare konungamakten var inte bara politisk/ekonomisk utan också religiöst färgad. Dacke försvarade den romersk-katolska tron. Så blev Dackeland senare ett fäste för en konservativ tolkning av den lutherska läran. Gammalkyrklighetens präster vandrade i Dackes fotspår i det som politiskt och religiöst kom att kallas det ”mörka Småland”. Och ingenstans i landet var motståndet mot kommunsammanslagningar så starkt som i Dackes land. Den agrara platsbundna kulturen fortsatte att existera sida vid sida med enhetsstatens institutioner.

Så ger kulturgeografen Birgitta Roeck Hansens skildring en förståelse av förhållanden i Kalmar län och Småland som bestått hundratals år efter det att svearna följde Ljungbyån uppströms. Hossmo kyrka är värd en resa för den som vill förstå både historia och samtid.