Hammars Hammarskjöld har aldrig funnits

Förra året kom Fågelforsbördige ambassadören Staffan Carlssons tjocka biografi över Hammarskjöld och biobesökarna flockades kring filmen Hammarskjöld.

I dagarna utkommer också tidigare ärkebiskopen KG Hammars romandebut - Den längsta resan (Bokförlaget Polaris). På 130 sidor berättar Hammarskjöld själv om sin sista ödesdigra resa från Léopoldville i Kongo för att möta rebelledaren Moïse Tshombe.

Titeln anspelar på Hammarskjölds texter i hans berömda Vägmärken. ”Den längsta resan är den inre resan”. Men sätts här i samband med Hammarskjölds diskussion med sig själv och hans relation till den judiske filosofen Martin Bubers tankar under resan. KG Hammar sätter in Hammarskjölds tankar i Vägmärken i en tradition av kristen mystik som varit mer främmande i den lutherska intellektuella traditionen där prästen står i predikstolen och lägger ut budskapet till den lyssnande församlingen. ”Är jag på väg mot Golgata”, tänker Hammarskjöld i flygstolen.

Så sätter KG Hammar ord på den kallelse Hammarsköljd upplevde. Att inte bara arbeta för att bli ett porträtt på släktgården i Tuna utanför Vimmerby utan för att tjäna något större mål. Att som Hammar skriver följa Guds vilja.

Men något skaver också. Åter finns tendensen att projicera föra över egna politiska ståndpunkter på Hammarskjöld. I romanen intar Hammarskjöld en oerhört kritisk inställning till de forna kolonialmakterna och menar att FN ”i alla lägen ska ställa sig på de hittillsvarande koloniernas sida. Bilden av ”stormaktsdödaren” får inget stöd i Staffan Carlsson framställning, istället vittnar Carlsson om hur generalsekreteraren drevs av pragmatism och var väl medveten om att stormakterna satte upp den internationella spelplanen också för honom. Och som såg till att han valdes.

KG Hammars egen Israelkritik är ett annat tema som klistras på Hammarskjöld när den författerliga berättarfriheten är maximalt utdragen. Dagens debatt om proportionellt våld och hämndaktioner förs över till tiden före sexdagarskriget - då för övrigt Israel i Sverige såg som ett slags socialdemokratiskt projekt. Ja det drag av pacifism som präglar bilden av generalsekreteraren ter sig också rejält överdrivet för den man som låg bakom det som blev FN:s fredsbevarande styrkor.

Än mer tveksamt är den misstänksamhet mot USA som återkommer i boken. Finns CIA här för att ”skydda mig eller utlämna mig till mörkare krafter” tänker Hammars Hammarskjöld. Har dom placerat avlyssningsutrustning på planet är nästa fundering. Det är lätt för läsaren att dra slutsatsen att USA eller CIA hade ett finger med bakom flygkraschen.

Frågan om orsaker till tragedin och Hammarskjölds död utreds fortfarande. Riksdagsledamoten Gudrun Brunegård (KD) har återkommande drivit frågan i riksdagen om ett ökat svenskt engagemang för att en gång för alla få ett svar.

Staffan Carlsson avfärdar i sin bok efter långa politiska analyser alla spekulationer om att Storbritanniens eller USA:s regeringar eller CIA på något sätt skulle ha varit involverade i mordet. Att statsledningarna skulle vara inblandade ”faller på sin egen orimlighet”. Och CIA har aldrig varit någon stat i staten.

Den politiserade bilden av Hammarskjöld gärning och död stämmer dåligt med verkligheten, beskrivningen av den andliga sidan stämmer sannolikt mycket bättre. Med sin roman fördjupar därför KG Hammar bilden av FN:s främste generalsekreterare och en av den svenska statskonstens stora företrädare.