Gröna demokratitvivel
De senaste årens debatter om demokratihot har ofta haft en tendens att fokusera på sådant som den radikala populismens antagonistiska hållning mot ”samhällseliten”, eller farorna från våldsbejakande islamism. Men som en ny undersökning visar finns det andra mörka moln på himlen, av en subtilare men oroande sort.
I den senaste SOM-undersökningen som presenterades under tisdagen har statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson försökt att utröna i hur hög grad svenskarna är villiga att sätta demokratin åt sidan för att lösa kriser. Undersökningens resultat är anmärkningsvärt och oroande. En majoritet av dem som svarat på frågorna uppger sig villiga att låta demokratin begränsas för att lösa en uppsjö av problem, i första hand pandemier samt klimat- och miljökriser.
Det sistnämnda var ett förhållandevis vanligt trätoämne när coronapandemin härjade som värst. Och auktoritära tendenser har återkommande gett sig till känna inom den gröna rörelsen. På senare tid har allt fler börjat propagera för att samhällets institutioner behöver utlysa ”klimatnödläge”; något bland annat Kalmar kommun gjorde för ett par år sedan. Det är en term som lätt förvillar. Få tvivlar på att världen står inför en klimatkris som behöver hanteras. Men att kräva av parlament och andra politiska församlingar att de ska utlysa klimatnödläge implicerar att man vill sätta samhällets normala lagar och regler ur spel. Allt för den goda sakens skull. Ändamålen helgar medlen. Ett farligt sätt att resonera på.
”Enligt SOM-undersökningen är det främst väljare som sympatiserar med Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet som är benägna att vilja ”pausa” demokratin för att lösa klimat- och miljöproblemen.”
Enligt SOM-undersökningen är det främst väljare som sympatiserar med Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet som är benägna att vilja ”pausa” demokratin för att lösa klimat- och miljöproblemen. Som om det ens skulle vara möjligt att tillfälligt pausa demokratiska processer och regler, och stuva undan de demokratiska institutionerna tillsvidare? Eller att välja ut enskilda fri- eller rättigheter som ska brytas ut och sättas åt sidan? I vems händer skulle makten läggas, och hur ska ordningen sedan rullas tillbaka? På samma sätt som en rättighet snabbt hinner bli självklar när den väl har accepterats av samhället är risken att människor snabbt skulle vänja sig vid kringskuren demokrati.
Till denna hållning bland väljare kan även fogas sådana impulser som tidigare har gett sig till känna på partipolitisk nivå. Många minns fortfarande hur Miljöpartiets europaparlamentariker Pär Holmgren för bara några år sedan tyckte det var ett intressant tänkande utanför boxen när global despoti föreslogs som lösning på klimatkrisen. Så sent som 2021 uppgav partiets språkrör Per Bolund under en partiledardebatt att han kunde tänka sig att inskränka mänskliga fri- och rättigheter för att minska utsläppen.
Vid tiden för den allmänna och lika rösträttens införande var det högern som hade svårt med tilltron till demokratin i Sverige. Nu ett sekel senare visar sig tvivel på demokratins förmåga, men denna gång inom miljö- och klimatrörelser. En sådan överideologisk förändring är långsiktigt sett systemhotande på en grundläggande nivå.