Goodbye, Mr Bodström!

Han stannar i USA med familjen och lämnar därmed sitt uppdrag som förtroendevald riksdagsledamot. För denna gång, spås det av de med kännedom.

Bodström har, inte särskilt framgångsrikt, försökt framhäva det absurda i det svåra val som krävts av honom. Han har slagit på stora jämställdhetstrumman, hävdat att riksdagens beslut om att avslå hans begäran om föräldraledighet för sjuåringen som går i skolan kommer att avskräcka unga människor från att göra politisk karriär.

Men andra unga 48-åringar inser nog att riksdagen inte är vilken arbetsplats som helst. Att vara riksdagsman är inte att ha ett arbete enbart, det är att vara förtroendevald. En förtroendevald ledamot som besitter exceptionell arbetsförmåga borde lägga mer tid på sitt uppdrag, inte ägna energi åt att uppvisa sin simultankapacitet genom att vara överallt utom i riksdagen.

Det mest hederliga i sammanhanget hade varit att inte ställa upp för omval alls. Då hade Bodström sluppit manifestera sin arrogans gentemot väljarna. Då hade talet om vikten av att som pappa kunna kombinera arbete med familj inte klingat fullt så ihåligt. För vad hade hänt om de rödrödgröna vunnit valet, hade minister Bodström pendlat mellan riksdagen och USA? När så nu inte blev fallet undrar man vem som intalade honom att riksdagens stränga regler nog skulle kunna åsidosättas, för hans skull?

En annan anmärkningsvärd sak är att Bodström tänkt skriva på sin nya bok under tiden som han som nyvald riksdagsledamot skulle vara föräldraledig på heltid. Reglerna om föräldraledighet anger att ledigheten kan tas ut fram till att barnet fyllt åtta år eller går ut första klass. Syftet är enkelt och utgår från barnets behov. Ingenstans står det något om föräldrars behov av självförverkligande på andra sidan Atlanten.

Det kan tyckas hårt och orättvist men i grunden finns en mycket allvarligare dimension. Att sitta i Sveriges riksdag är ingen mänsklig rättighet, det är ett privilegium. Flexibla regler som möjliggör människors livspusslande är i grunden bra. Men det går inte att bortse från att frågan i detta fall rör Sveriges lagstiftande församling varför försiktighet bör intas.

Med mer flexibla regler ökar sannolikt risken för en riksdag befolkad av deltidsledamöter som vill ägna sig åt en stunds självförverkligande, samt ett lika stort antal deltidsersättare för de självförverkligande på vift. En sådan riksdag skulle präglas av ineffektivitet och kaos. Det finns ett namn för en sådan riksdag. Polsk riksdag kallas det visst.