Gängens makt har vuxit fram år för år
Att kriminella krafter infiltrerat arbetarrörelsen i Botkyrka, och dessutom kunnat bidra till att kuppa ut Socialdemokraternas lokala gruppledare Ebba Östlin, är en praktskandal. Av allt att döma var det hela en hämnd för att hon rakryggat stängt ned några ABF-drivna fritidsgårdar som nyttjats av gängkriminella – under fredagen kunde SVT visa bilder på hur ledande kriminella använt en av gårdarna.
Att kriminella gäng får makt och inflytande över diverse institutioner i samhället är hårresande. Men Östlins lokala motståndare viftar bort kritiken, och Socialdemokraterna på central nivå tycktes länge närmast ointresserade av att gå till botten med skeendet. När partisekreteraren Tobias Baudin först kommenterade affären beklagade han sin brist på information. Men som Expressen har kunnat avslöja hade partiet centralt redan förra året informerats av Östlin om kopplingarna mellan ABF, det kriminella Vårbynätverket ”samt i förlängningen med S”, som biträdande partisekreteraren Nils Vikmång uttryckte det. Den senare har också uppgett att Baudin hållits löpande informerad om konflikten. Något som Baudin dock inte vill kommentera.
Dessa uppluckrade gränser har gått att märka av längre tillbaka. I Fittja, en kommundel i norra Botkyrka, lät kommunala Botkyrkabyggen 2017 sätta upp en muralmålning som hedrade några döda gangsters, enligt plakettens explicita förklaring ”en hyllning till deras minne.” Det hela försvarades med tidstypiska argument om ”medborgardialog” och ett häpnadsväckande resonemang om att de kriminella är ”en del av en lokal historia och starka sociala band.”
Så bidrog kommunala organisationen till att legitimera romantiserandet av det gängkriminella livet. Som svar på upprördheten över att detta var ett slag i ansiktet på offren för de gängkriminella sades det med en postmodern logik att ”det här blir lite som att välja mellan fel och fel, det finns inget superrätt här.”
”Det kostar att stå upp mot gängen.”
Som för att göra saken än värre hade en av dessa gängkriminella oskadliggjorts av polisen när han var mitt uppe i ett rån, och året efter muralmålningen lät den kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum sätta upp en utställning som bland annat innehöll en gestaltning av en polis i en hotfull posering under rubriken ”Våld i demokratins namn!”.
I en förklarande text predikades det att ”dominerande grupper” i samhället har ”makten” över media och institutioner, och därför ”formulerar normer om hur det ska se ut i samhället."
Så bidrog skattepengar både till att svartmåla polisen och att skapa distans mellan det omgivande samhället och dem som lockas av gängen.
Dessa företeelser är förvisso av ett annat slag än det som nu har bubblat upp till ytan, men alla ger de samma uttryck för hur gränserna mellan den kriminella världen och det omgivande samhället luckras upp. Typexempel på den numera så ökända svenska naiviteten.
Denna demokratihotande uppluckring har inte uppstått plötsligt, utan sakta men säkert vuxit fram. Och det under försvar från sådana som egentligen borde haft modet att säga stopp. Av Östlins öde att döma är det kanske inte förvånande. Det kostar att stå upp mot gängen.
