Friska vindar i utrikespolitiken
Med den borgerliga regeringens första utrikesdeklaration var det som att en frisk fläkt drog fram – trots det tunga allvar som präglade innehållet. Borta var de senaste mandatperiodernas ofta aktivistiska karaktär. Här var det inte tal om att lägga kraft på ogenomtänkta förbudskampanjer mot kärnvapen eller Palestinafavorisering. Tyngdpunkten läggs i stället på svenska intressen och demokratiska värderingar. Eller mer konkret uttryckt: Natoprocessen, det nordiska samarbetet och kriget i Ukraina.
Fokus på närområdet således. Det är en välkommen kursändring. Om Socialdemokraterna tidigare satsat mycket på FN har Moderaterna snarare haft blicken riktad mot Bryssel. Men samarbete i Norden – samt mellan Norden och Baltikum – är inte bara en historisk kuriositet att läsa om i böcker om Kalmarunionen, det är ett högst levande behov i vår tid av praktiskt sort. Att den moderna samhörigheten har kulturhistoriska rötter gör inte saken sämre. Östersjön och Västerhavet är band som förenar nationerna snarare än barriärer.
Det var en mer realpolitiskt präglad utrikesdeklaration än vanligt; de har allt för ofta annars kommit att delvis användas som verktyg för att bedriva så kallad ”inrikes utrikespolitik” med budskap som är mer ämnade att tilltala den inhemska opinionen. En påbörjad nedtoning kunde förvisso börja märkas av redan under företrädaren Ann Linde (S).
Med det senaste årets händelser i bakhuvudet är det nästan svårt att föreställa sig att Linde för exakt ett år sedan stod i riksdagen och under sin utrikesdeklaration undvek att uttala en så kallad Natooption likt den Finland tidigare hade antagit.
”Tyngdpunkten läggs i stället på svenska intressen och demokratiska värderingar. Eller mer konkret uttryckt: Natoprocessen, det nordiska samarbetet och kriget i Ukraina.”
Mycket vatten har hunnit rinna under broarna på den korta tid som ett år är. Socialdemokraterna svängde om Nato, och Vänsterpartiet gick med på att skicka vapen till Ukraina. En större och välbehövlig enhet i fråga om viktiga säkerhets- och utrikespolitiska frågor har vuxit fram, som också visade sig under den efterföljande debatten då det egentligen inte framfördes mycket till kritik av själva innehållet:
Vänsterpartiets Håkan Svenneling drog bisarrt nog in Palmemordet i debatten om Nato och lade skulden på en ”förortsmoderat”, Centerpartiet önskade med lite bristande markkontakt att det hade sagts mer om EU, och Morgan Johansson (S) försökte klämma åt regeringen för att Finland eventuellt släpps in som medlemmar i Nato före Sverige. På den nivån var det. Det vore förstås önskvärt att båda länderna går med samtidigt, men det är knappast regeringens fel att Turkiet reagerat som det gjort på aktioner utförda av aktivister och provokatörer.
En annan sorts krypskytte av den svenska Natoprocessen ägnar sig föredettingen Margot Wallström (S) åt när hon samma dag gick ut i en intervju i DN där hon säger att ”hela Natoprocessen har varit illa skött” och att processen gick för fort i början.
Detta samtidigt som Ulf Kristersson (M) är på plats i Kiev för att träffa Ukrainas president Zelenskyj, dagarna efter att statsminister tillsammans med Magdalena Andersson (S) samt Finlands president och statsminister tog emot årets Ewald von Kleist-pris från Säkerhetskonferens i München för deras koordinerade samarbete i strävan efter Natomedlemskap.
Medan regeringen fortsätter på den gemensamt inslagna vägen tycks fler och fler socialdemokrater mer intresserade av att lägga käppar i hjulet.
