Från Kalmar till Krim och Kreml
Under tidig svensk stormaktstid, i samband med att Gustaf II Adolf blev Sveriges kung, utnämndes en ung Herman Wrangel till slottslov (befälhavare) på Kalmar slott. En tjänst han kom att inneha mellan 1612 och 1621. Därefter kom han även att under några år tjänstgöra som ståthållare på Öland.
Sin bana slutade han som generalguvernör över svenska Livland i Baltikum, där han också dog på posten 1643. Därmed hade han återvänt till sin familjs ursprung. Den uradliga släkten Wrangel, vars rötter går att spåra tillbaka till 1200-talet, är en av de så kallade balttyska ätter som levat i Livland (ungefär dagens Lettland och Estland) sedan medeltidens korståg.
Sedermera kom den balttyska minoriteten att spela en viktig roll i det ryska imperiet, som tjänstemän och officerare. En av de mest berömda är baron Pjotr Wrangel, ”den svarta baronen”, som kom att bli en av de viktigaste ledarna för de vita trupperna som stred mot röda armén under det inbördeskrig som följde på ryska revolutionen.
Intressant nog erkände aristokraten Wrangel tidiga försök till självständiga stater i Ukraina och Georgien, båda två länder som dagens putinistiska Ryssland invaderat.
När allt hopp var ute och kommunisterna hade segrat gjorde Wrangel som många andra och gick i exil, och lyckades genom en massevakuering från Krim (där han var baserad) rädda 150 000 människor från det öde som väntade i Sovjetunionen under Vladimir Lenins röda terror. Han dog 1928 i Bryssel, 49 år gammal, och begravdes i Belgrad som under mellankrigstiden var ett viktigt centrum för exilryssarna.
”Historiska studier kan stärka motståndskraften mot propaganda.”
Vladimir Putin för sin del har under årens lopp försökt se till att återbörda kända exilryssars kvarlevor för att kunna begrava dem på nytt i Ryssland. Ett sätt att försöka sola sig i deras glans, stärka sin popularitet, och skapa en bild av ett Ryssland som vänder tillbaka till sin rötter. Skicklig propaganda, med tanke på att många går på knepet.
Men Wrangels ättlingar ser igenom propagandan. När Ryssland 2015 ville föra Pjotr Wrangels kvarlevor till Ryssland så sa familjen blankt nej. Förklaringen var klar och tydlig: Ryssland har fortfarande inte i något riktig bemärkelse fördömt bolsjevikernas ondska.
Det har familjen Wrangel rätt i. Inte heller har Ryssland gjort upp ordentligt med sitt sovjetiska förflutna, eller genomgått någon avkommuniseringsprocess – åtminstone inte fullt ut. Ryssland hade inte heller någon motsvarighet till Nürnbergrättegångarna, där ansvariga fick ställas till svars.
Visst, dagens Ryssland är inte samma sak som det var under sovjetisk tid. Men Ryssland präglas fortfarande på många sätt av sitt kommunistiska förflutna. Den bristande respekten för människoliv, förtrycket, viljan att kontrollera andra självständiga stater, ofriheten – och så vidare. Sovjetisk nostalgi är stark, och många beundrar tyrannen Stalin.
I går, 17 juli, var det årsdagen för bolsjevikernas brutala avrättning av tsarfamiljen Romanov. Boris Jeltsin kallade på sin tid morden för ”ett av de skamligaste kapitlen i Rysslands historia.” Ett synsätt som delas av många moderna ryssar. Skulle de bara våga löpa linan fullt ut skulle de också dra moraliska slutsatser av detta och erkänna ondskan i både Sovjets förtryck och det orättfärdiga i dagens putinistiska Ryssland.
Historia kan vara ett mäktig verktyg, både för att förstå sig själv och sin samtid. Det kan användas i uppbyggliga syften, men också missbrukas i förtryckets tjänst. För övrigt en viktig anledning till varför ämnet bör studeras – det kan stärka motståndskraften mot konspirationsteorier och propaganda.
