Förändringens tid är nu
Yttre säkerhet, inre säkerhet, och samhällelig motståndskraft. De tre fokusområdena utgör kärnan i Sveriges nya nationella säkerhetsstrategi som regeringen presenterade i början av veckan – och som ersätter den strategi som regeringen Löfven lanserade 2017 i vad som med tanke på de senaste årens utveckling känns som en evighet sedan.
Oaktat hur man värderar den föregående strategin är det nödvändigt med förändring. Även om många av dagens hotbilder fanns även då är situationen i dag samtidigt en annan. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, det alltmer eskalerande gängvåldet som även har drabbat Kalmar, lärdomar från pandemin om sårbarheter i samhällets motståndskraft – det är bara ett axplock av exempel på sådant som ställer Sverige i ett annat läge än hur det såg ut för bara några år sedan.
Om det första fokusområdet tar fasta på Natomedlemskapet, EU, stödet till Ukraina och värnandet av den regelbaserade världsordningen, kretsar fokusområde två kring värnandet av demokratin och samhällets institutioner, mänskliga fri- och rättigheter, rättsstaten – samt skyddet mot terrorism, våldsbejakande extremism och den organiserade kriminalitetens härjningar. Det tredje fokusområdet slutligen handlar om samhällets förmåga att stå emot sådant som hybridhot och allvarliga kriser.
”Att vara borgerlig är att värna Sveriges demokrati och säkerhet.”
Om nyhetsrubrikerna gällande den nya strategin mest tog fasta på utpekandet av Ryssland som det främsta hotet mot Sveriges säkerhet, så finns där alltså mycket mer än så – och alla saker hänger ihop i en helhet.
Kontrasten är stor till den tidigare strategin. Om den förra fick kritik för att den saknade substans i fråga om hur hoten skulle bemötas, är den nya desto mer konkret – så till den grad att Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist tycker att den är alltför omfattande. Och visst behöver målsättningarna finansieras för att kunna förverkligas. Men att ha höga ambitioner är ändock en frisk fläkt. Det ger ett mål att sträva efter – men är också något för väljare att använda för att utvärdera regeringens duglighet när det är dags för val.
För att nämna några smakprov ur målbilderna till 2030: ett adekvat dimensionerat totalförsvar; tillräckligt med stöd till Ukraina för att nå målen i försvaret mot Ryssland; gängen har bekämpats till den grad att de inte är systemhotande; och Sverige ska vara så pass klimatanpassat att samhället kan stå emot kriser förorsakade av klimatförändringar.
Inga av målsättningarna är väl egentligen förvånande för den som står för klassiskt borgerliga värderingar (om det så är i liberal, konservativ, moderat eller kristdemokratisk tappning). Men understrykandet av sådant som värnandet av demokrati, fri- och rättigheter, eller klimatfrågan kan däremot vara desto mer betryggande för de inom oppositionen (eller för den delen borgerliga som är skeptiska till Tidösamarbetet) som hyser farhågor kring Sveriges riktning under Tidöregeringen. Att vara borgerlig är att värna Sveriges demokrati och säkerhet – oavsett om hotet kommer från främmande makt, klimatet, eller inhemska faror.
