En poesikanon från Svenska Akademien
Inför höstlovet – det som sedan några års tid har stöpts om till ett läslov – kommer Svenska Akademien att ge ut en diktantologi, som delas ut till årskurs fem i landets alla skolor. ”Tid för poesi”, ett slags uppföljare till boken ”En bro av poesi” som man 2021 delade ut till landets alla sexåringar för att uppmuntra till läsning.
Den nya boken kommer innehålla både klassiska svenska dikter av sådana giganter som Karin Boye, Edith Södergran och Gustaf Fröding – men också nyare bidrag av till exempel musikern Laleh Pourkarim.
Projektet är ett alldeles utmärkt exempel på värdet av en litterär kanon. Det är en hjälpreda som kan stimulera till läsning, väcka nyfikenhet för poesi eller annan kultur, och guida den unge eller för den delen nysvenske in i litteraturens ofta svårnavigerade landskap.
Ja, vem som helst som är oinitierad men nyfiken kan ha hjälp av rekommendationer och tips, antologier och utdrag eller andra anvisningar framtagna av dem som redan är bekanta med materialet ifråga. Det är också en insats för att hålla kulturarvet vid liv.
I sammanhanget är det lite ironiskt att Svenska Akademiens ständige sekreterare tidigare har uttryckt kritik mot just tanken på en litterär kanon. När den borgerliga regeringen aviserade sina planer på att ta fram en litteraturkanon meddelades det tvärt att Svenska Akadamien inte vill medverka. Det förklarades med att kanonbegreppet ”är inpyrt med makt” och att ”ingenting av det vi gör i Akademien är en anvisning om vad människor bör läsa. Vår roll är att visa vilka möjligheter som finns.” Men även många av de som förespråkar en kanon kan hålla med om den åtskillnaden.
”I den uppskruvade debatten om en kulturkanon har avsändaren blivit viktigare än innehållet.”
Den kommande antologin är inte det enda exemplet i närtid på utgivning av poesi i ett slags kanonliknande form. För åtta år sedan gav Bonniers ut tegelstenen ”Svensk poesi”, ett mastodontverk som sträcker sig från vikingatid till nutid med 650 dikter av drygt 190 poeter. Och så sent som i år kom den lite händigare volymen ”Talmannens guide till svensk poesi”; hundra dikter från fem sekler, utvalda av riksdagens talman Andreas Norlén som har en väl dokumenterad kärlek till den svenska lyrikskatten. Den senare boken utgiven med det uttalade syftet att få fler att läsa poesi.
Båda de sistnämnda böckerna blev med rätta hyllade. Av recensenter kallades de rentav för exempel på en svensk kanon, och de rekommenderades för skolorna. Förväntningarna är också höga på Svenska Akademiens kommande bok.
Det är fascinerande. Flera gånger presenteras det alltså kanoniska samlingar av klassisk poesi av svenska diktare – i såväl Svenska Akademiens som talmannens fall med en viss institutionell aura med tanke på avsändarna – utan att det ifrågasätts. Men när den borgerliga regeringen gav en utredning i uppdrag att ta fram något motsvarande, fast med ett bredare urval av litteratur, så kom direkt invändningar om att det var nationalistiskt och suspekt.
Med ens framstår det tydligt att det egentligen inte är innehållet och skapandet av en kanon som är kontroversiellt. Det är i stället att initiativet kommer från politiskt håll som väcker ont blod. Detta trots att det i regeringens direktiv är tydligt att det inte är politikerna som ska bestämma vad som ingår i en svensk kulturkanon; det arbetet lämnas åt fristående expertgrupper, i enlighet med den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd.
Kort sagt har det visat sig att i den uppskruvade debatten om en kulturkanon har avsändaren blivit viktigare än innehållet.
