En litteraturguide smäller bättre än en kanon
Debatten om en svensk litteraturkanon har tidvis varit oresonlig och högljudd. Det kan tyckas märkligt att ett förslag som syftar till ökad läsning av klassisk litteratur från framför allt svensk kulturvänster mötts av ett så starkt motstånd i en tid när man aldrig ser någon läsa en roman på tåget och när romanläsningen sjunker. Eller att en kanon påstås vara nationalistiskt och exkluderande. Vem finner stora svenska författarna som Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Eyvind Johnson och Kerstin Ekman annat än inkluderande och präglade av humanistiska värderingar?
Men samtal dämpar vanligen tonläget. Så också i en fullsatt Equmeniakyrka i Visby när regeringens kanonutredare, professor Lars Trädgård framträdde tillsammans med socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson Lawen Redar, Miljöpartiets Mats Berglund och författaren Anita Goldman.
Lawen Redar kritiserade visserligen i hårda ord formerna för arbetet med en kanon. I utredningen har oppositionen ingen roll, upprepade hon och kritiserade oviljan att söka samförstånd.
De orden skulle lätt kunna besvara med samma mynt. Hur ofta bjöd den tidigare S-regeringen in borgerliga partier till parlamentariska utredningar? Regeringen styr ju för övrigt faktiskt riket. När Redar beklagar att andra utredningar - public service - inte når enhet, vad säger det om socialdemokraternas ansvar att föra en konstruktiv oppositionspolitik?
Men Redar har i detta fall en inte oviktig poäng. Vad får den slutgiltiga produkten kulturkanon för värde utan bredare parlamentarisk acceptans? En annan regering lär kasta den i papperskorgen i det fall riksdagen får en annan majoritet 2026. Även om diskussionen om enskilda verks betydelse och processen i sig har ett värde vore det ett politiskt misslyckande för ett av regeringens huvudnummer inom kulturpolitiken. Det lär Trägårdh själv vara väl medveten om. Förhållningssättet är öppet och han har själv talat om att en kulturkanon ska vara större än några listor.
Det betyder inte alls att formen med Lars Trägårdh som ordförande för kommittén är fel. Redar och Trägårdh lät nästan som kopior av varandra när de i djupa resonemang var för sig förklarade varför kultur är central för inkludering i det svenska samhället. Redar betonade det breda ”ansvaret för ett gemenskapsstimulerande samhällsprojekt” och påtalade kulturens betydelse för vår egen självförståelse. ”Vi är ett land i förändring och vi blickar inåt”.
Medan Trägårdh å sin sida underströk hur det svenska samhället ”underinvesterat i det gemensamma” i en tid präglad av internationalism, mångfald och internationalism där vi samtidigt ”överinvesterat i pluralism”.
”Det är än så länge många oskrivna blad i detta projekt”
Det är än så länge många oskrivna blad i detta projekt. Både hur en kanon ska utformas och hur Socialdemokraterna som ska landa i frågan. Lawen Redar som driver partiet framåt från identitetspolitik till gemenskapsvärden deklarerade att hon och Socialdemokraterna säger nej till ”estetiska litteraturlistor” - och till ett Tidöprojekt” öppnar för en kanon som förknippas med värden som gemenskap och samhällsprojekt. Kanondörren är således inte helt stängd. Miljöpartiets Mats Berglund konstaterade också att det är ”tråkigt att bara säga nej”, även om han tog upp de sedvanliga argumenten mot en kanon.
Och kanske ett annat tips. Har inte ordet kanon blockerat samtalet onödigt mycket? Varför inte istället tala om en guide in i den svenska litteraturen? Det är ett mjukare ord som beskriver vad som efterfrågas, nämligen en vägvisare till det svenska samhället via litteratur och kultur.
