Efterlängtat budskap från finborgerligheten

Det görs tuffa utspel med våldsamma personangrepp på twitter. Där kallas Teodorescu Måwe för ”finborgare”. Och det skickas en formell protest inom regeringskansliet med anledning av att Tidöavtalet innehåller formuleringar om att partierna ska tala respektfullt om varandras företrädare.

Det gäller ju i så fall också Jimmie Åkessons angrepp på Alice Teodorescu Måwe som kallas för ”finborgare”.

Men nu kandiderar inte den tidigare ledarskribenten på Barometern-OT till Sveriges riksdag utan till Europaparlamentet. Där tillhör Kristdemokraterna och Moderaterna EPP-gruppen. Sverigedemokraterna är med i gruppen ECR.

I parlamentet i Strasbourg finns inget Tidösamarbete och Alice Teodorescu Måwe kan således uttrycka sig friare än sina partikamrater i riksdagen i debatten – också i frågor som rör SD.

Formalia? Man vinner vanligen inte debatter med hänvisningar till värdegrunder och styrdokument. Men SD:s formella protest syftar till att tysta debatten och denna gång alltså på lös grund. Den syftar till att förminska de ideologiska sakfrågor som partiet vill undvika.

Vad var det Alice Teodorescu Måwe sa. Jo att ”SD står för en annan syn på världen, som jag inte delar”, och att hon ”inte har något gemensamt med SD”. Det är ju för att komma från en partipolitisk företrädare ganska normala utgångspunkter.

Men för SD är uttalandet i DN extra besvärligt. KD-kandidaten var en av de första opinionsbildarna som öppnade för ett borgerligt samarbete med SD och hon profilerade sig i frågor som lag och ordning och migration. Det är frågor som lär prägla också denna valrörelse där SD befarar ett väljarflöde till Moderaterna och Kristdemokraterna.

För vad Alice Teodorescu Måwe gör är något som framför allt moderater och kristdemokrater varit dåliga på, även innan denna regering tillträdde. Hon skiljer mellan det efter parlamentariska realiteter och samhällsutmaningar nödvändiga regeringssamarbetet och partiernas olika politiska idéarv.

Att Tidöpartierna haft en till stora delar gemensam problemanalys över samhällsutvecklingen – brottsligheten, migrationen, det säkerhetspolitiska hotet – har av väljare uppfattas som att partierna står varandra idémässigt nära. Sverigedemokraterna har genom att kalla sig för ”socialkonservativt” också försökt framställa sig som varandes en medlem i familjen, trots att högerpopulismen aldrig hört hemma i borgerligheten.

Mot SD:s mörka världsbild har Moderaterna inte lyckats med att framhålla den enskilde individens förmåga och kristdemokraterna har alltför sällan talat om människans skapande förmåga. Högerpopulismens radikalism och dess motvilja mot fria samhällsinstitutioner skiljer rörelsen från ideologierna som de borgerliga partierna är bärare av. Jimmie Åkessons personangrepp är symptomatiska. Det avspeglar en syn på politik som extremt konfliktfylld. Motståndare ses närmast som fiender.

De stora skiljelinjerna bör komma fram i Europavalet. SD har där en toppkandidat i Charlie Weimers av helt annan klass än de företrädare på hemmaplan som skämmer ut sig för att markera att partiet är något annorlunda än ”etablissemanget”.

Men högerpopulismen har genuint svårt att hantera det projekt som EU är, som i grunden handlar om att alla stater avstår från en liten del av sin suveränitet för att få beslutanderätt över det gemensamma. Europas kristdemokratiska och konservativa partier har varit fäder och mödrar för gemenskapen och har den konstruktiva politiken i sina dna. Det borde framkomma i den kommande valrörelsen. Och sägas av fler än Alice Teodorescu Måwe.