Det ska vara lika lätt att sponsra Bach som bandy
För det företag som vill sponsra ett hockey- eller fotbollslag är upplägget enkelt. För att sponsringen ska vara avdragsgill krävs en motprestation. Det är vanligen att bolagets namn eller logga syns på exempelvis matchtröjorna eller på skyltar i arenan. Sponsringen ska också ha ett affärsmässigt syfte vilket innebär att bolaget når ut till kunder eller blir mer känt på sin ort.
Men om nu denna företagare istället hyser ett stort intresse för klassisk musik och vill underlätta för den lokala konsertföreningen eller om vederbörande uppskattar teater till den grad att bolagets kan tänka sig att stötta scenkonsten med en större slant ser regelverket annorlunda ut.
”En utbetalning till konsertföreningens Bachkväll betraktas nämligen enligt praxis vanligen som en gåva.”
En utbetalning till konsertföreningens Bachkväll betraktas nämligen enligt praxis vanligen som en gåva. I vart fall är det oklart om en mindre annons i ett programblad uppfyller kravet på motprestation. Och vad är en mindre trogen publik på en Riksteaterföreställning mot en fullsatt hockeyarena när kravet på affärsmässighet bedöms efter bland annat antalet åskådare?
Så har sponsringsreglerna vuxit fram i ett sammanhang där utgångspunkten varit att kultur och konst varit ett välfärdsområde, medan idrottsrörelsens finansiering skett i ett samspel med kommun, stat - Riksidrottsförbundet - och med näringslivet. Det som ses som acceptabel reklam i idrott och medges avdragsrätt är en gåva i kultursammanhang och nekas skatteavdrag. Eller, den som vill stötta kultur utan egentlig tanke på vinst får sämre villkor än den som utifrån affärsmässighet köper reklam på en hockeyrink.
Nu kan reglerna komma att ändras. En utredning som arbetar med att frågan om skatteincitament för gåvor från bolag till ideell verksamhet ska nu också se över den gamla surdegen om de regler som begränsar kultursponsringen till de fria och sköna konsterna. För civilsamhället som sådant är det en viktig fråga.
Inte för att kultursponsring ska tillmätas den fantasifulla vikt som den ibland får i en debatt från dem som hävdar att marknadens köp-sälj metoder och organisationsformer ska prägla också litteraturens, konstens och musikens sfärer. Istället för att se kulturen som en självständig sfär oberoende av marknadslogik. Och dessutom fri från politisk styrning.
Kulturanalys färska undersökning Privat kulturfinansiering beställd av kulturminister Parisa Liljestrand (M) visar nämligen att dryga 1 procent av den totala finansieringen av kultur i dag kategoriseras som sponsring. Siffran är dessutom dalande.
Av den totala sponsorsumman i Sverige går blott 8 procent till kulturverksamhet. Lägg därtill kultursektorns egen oro över sponsring. Där finns alltifrån ideologisk skräck för som det hette i den kulturpolitik som lades fast år 1974 ”kommersialismens skadeverkningar” till mer seriös skepsis mot stora anslag i projektform som undergräver långsiktighet och uthållighet eller att resurserna kanaliseras till från det djupa till det ytliga.
Teatern ska inte jämföras med hockeytemplet. Det finns ingen potential för att sponsring ska bli en lika viktig intäktskälla för Kultursverige som för Idrottssverige. Men det är obegripligt att reglerna ska missgynna den företagare som vill stötta den lilla teaterföreningen och få fler att uppleva den levande scenkonsten istället för att köpa reklam på hockeyarenan.
