Det förbisedda Sydostsverige
Historiskt sett är statens infrastrukturinvesteringar snedvridna. Stockholm och Mälardalen får en betydligt högre andel av pengarna än andra delar, Norrland får hyfsat med investeringar.
Västsverige får så där, Skåne är underfinansierat som storstadsområde och sydöstra landet ligger i plan efter plan på jumboplatsen.
Skåne får i planerna för 2010-2033 en tredjedel så mycket per invånare som Stockholm. Och Sydostsverige får en fjärdedel.
Det finns ingen anledning till missunnsamhet mot Stockholm. De investeringar de får är säkert lönsamma. Men samtidigt kan konstateras att de argument som framförs i minst lika hög grad gäller för andra delar av landet.
Nu lyfts till exempel Natomedlemskapet för att lägga ett motiv till för en upprustning av transporterna mellan Stockholm och Oslo. Och visst finns det flaskhalsar som behöver åtgärdas. Kil är till exempel en belastad järnvägsknutpunkt i Värmland mellan Karlstad och norska gränsen.
”Handeln med Norge är en större del av bruttonationalprodukten för Sydostsverige än för Stockholm.”
Natoanknytningen är även Danmark och Tyskland. där om fem år Fehmarn Bält-förbindelsen står färdig – en satsning från två länder som bygger järnväg för 1300 miljarder och som kommer att öka trycket söderifrån. Bortsett från detta är Norgekontakterna faktiskt lika viktiga eller viktigare för andra delar av landet än Stockholm.
Varuflödena till och från Norge är ungefär dubbelt så stora från syd- och väst än från Svealand. Sedan kommer den danska Norgehandeln som är en och halv gånger så stor som Svealand och tre gånger den med Stockholm.
Handeln med Norge är en större del av bruttonationalprodukten för Sydostsverige än för Stockholm.
En ökad Natointegration motiverar alltså på intet sätt att axeln Stockholm-Oslo ges företräde. Den är med säkerhet viktig, men först när infrastrukturskulden blivit mer balanserad. Man kan ju heller inte bortse från att nedprioriteringen av den nya stambanan i mycket innebär att västra Småland förlorar investeringar,
På samma sätt är det när det gäller nästan varje argument och perspektiv som används när investeringar och underhåll i vägar, järnvägar, flygplatser och bredband diskuteras: Allt tyder på att landet skulle må bättre både ekonomiskt och socialt om pengarna fördelades mer rättvist i förhållande till befolkning, avstånd och ekonomisk aktivitet.
Till detta kommer då en inomregional logik där korta och medellånga transporter är viktiga. I länen i sydost finns det ett pendlingsområde kring de större orterna som gärna kan bli större. Har man möjlighet att erbjuda en lantlig mljö så är det för många en konkurrensfördel. Men det behövs också bra förbindelser mellan de större orterna, mellan till exempel Växjö, Kalmar och Karlskrona, men också inom länen.
Och visst har det haft en betydelse att så många orter genom Öresundstågssystemet har direktförbindelse med Kastrup, Hovedbangården och Nørrebro i Köpenhamn.
Hur ska man både få en nödvändig extrasatsning på infrastruktur samtidigt som alla delar av landet får del av den välbehövliga upprustningen?
Svaret är att man måste agera tillsammans, bland annat från Sydsverige, via regionerna och kommunerna, via näringslivet, via partierna kanske till och med via länsstyrelserna, som egentligen är statens förlängda arm. Har man samma budskap och tunga argument, och dessutom orken att driva långsiktigt, då kommer man att lyckas.
