Därför går Finland åt höger
Valet i Finland blev precis den rysare som många förutspått. Mandatfördelningen svängde fram och tillbaka. Först vid 21:30-tiden i Sverige stod det klart att Samlingspartiet blir största parti och som därmed enligt finsk tradition får första chans att bilda regering.
Samlingspartiets framgång kan förklaras med allt annat än populism, kostsamma vallöften eller kulturkrig.
”Samlingspartiets framgång kan förklaras med allt annat än populism, kostsamma vallöften eller kulturkrig.”
Samlingspartiets budskap i valrörelsen har bestått av besk medicin riktad till hushållen. Beskedet var att sex miljarder euro ska sparas inom den offentliga sektorn fram till nästa val för att bland annat minska statens skuldsättning. Det är siffror som baserats på finansdepartementets rekommendationer och som ska ses mot bakgrund av den finska ekonomins dystra utveckling ända sedan finanskrisen 2008. Även under nästkommande mandatperiod måste svångremmen dras åt.
Det är frågor som den finländska socialdemokratin nogsamt undvikit. Sanna Marin uppfattas säkert i Sverige som en mitten- eller högerlutande socialdemokrat med hänsyn till partiets ledarskap i Natofrågan. Men den finländska socialdemokratin står i ekonomisk politik något till vänster om den svenska och Marin har också betraktats som en polariserande ledare.
Statsminister Sanna Marins regerande socialdemokrati lyckades med den i dag ovanliga bedriften att gå fram i ett val. Det ska förstås mot bakgrund av den stjärnstatus som Marin steg för steg har tillskansat sig. Till detta kommer att Socialdemokraterna gynnades av taktikröstning som är ett nytt fenomen i finländsk politik.
Socialdemokraterna har också vunnit urbana och högutbildade väljare framför allt i huvudstadsregionen som i många andra storstäder röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Men samtidigt klappar samarbetspartiet Centern ihop - ungefär som i Sverige i höstas.
Och de övriga rödgröna partierna i den för landet ovanligt vänsterlutande regeringskonstellationen (De gröna och Vänsterförbundet) backar.
Notabelt är att Sannfinländarna som av många förutspåddes bli det största partiet inte nådde sin dröm. Partiet gick visserligen framåt och blev näst största parti. Men det får inte första chansen såsom största parti att försöka bilda regering. Populistvågen i Norden fick således inte någon ny rejäl skjuts.
Partiet som växte fram som ett landsbygdsparti har under senare år visserligen tonat ned traditionella frågor som krav på ett EU-utträde och olika angrepp på ”tvångssvenskan”. Uppgången i opinionen ska ses mot denna bakgrund.
Högerpopulistiska partier med framgång och självförtroende brukar dock flytta fram sina positioner vilket från och till skapat viss oro i den finlandssvenska befolkningen. Något som SD-ledaren Jimmie Åkesson inte verkar reflektera över när han i valrörelsen talade på ett valmöte med partiet. Det hölls dock på svenska.
Frågan är nu hur Samlingspartiets ledare Petteri Orpo ska sy i hop en bred regering i enlighet med landets pragmatiska tradition. Kristdemokraterna som gick blygsamt framåt är en partner, en annan är Svenska Folkpartiet som behöll sina mandat. Med Sannfinländarna nås en majoritet som dock blir mindre och skakigare än vad som är brukligt i Finland. En blåröd koalition där Socialdemokraterna ingår, men inte Sannfinländarna är ett annat alternativ.
En annan iakttagelse är att Finland blir allt mer geografiskt politiskt uppdelat. Samlingspartiets bastion är metropolen Helsingfors. Svenska Folkpartiet har Österbotten. Socialdemokraterna sina kärnväljare i industriregioner i södra Finland. Sannfinländarna dominerar i norr. Det riskerar att stärka konflikter och bidra till polarisering även i ett land präglat av konsensus och koalitionsbyggen.
