Kyrkan kidnappas av Israelkritiker i S och C

Ärkebiskopen borde efter den ceremonin fundera över hur en ursäkt till staten Israel och det judiska folket kan formuleras från Svenska kyrkan.

På måndagens fattades nämligen Svenska kyrkans högsta beslutande organ - Kyrkomötet – beslutet med röstsiffrorna 127 mot 103 – om att lyfta frågan om Israel gör sig skyldigt till apartheid.

I sak vittnar beslutet baksidan av förekomsten av politiska partier i Svenska kyrkan.

Biskopsmötet företräddes i debatten av Karlstads stifts biskop Sören Dalevi som med näbbar och klor försökte tala ledamöterna till rätta. ”Vad står detta ensidiga fördömande av Israel för?”, frågade han vilket tidningen Dagen uppmärksammar. (Biskoparna har dock ingen rösträtt.)

Relationen mellan Svenska kyrkan och staten Israel har länge varit iskall. Krav på bojkotter av israeliska produkter från tunga kyrkoföreträdare har inte förbättrat Sverigebilden i Jerusalem. En bild som förmörkats av antisemitism i förorter och av en regering som utan att höra riksdagens ståndpunkt erkände den palestinska staten.

Flera biskopar har, erfar Barometern-OT, med biskopsmötets stöd arbetet aktivt för att gjuta olja på vågorna i relationerna med den hebreiska staten. Sören Dalevi är en av dem. De har inte accepterat den linje som förknippats med trossamfundet. För kyrkans ledning är beslutet därför ett hårt bakslag.

Det är naturligt att Svenska kyrkan odlar kontakter och stärker relationerna med palestinska kristna. Det är vanlig ekumenik. Eller att Svenska Jerusalemföreningen med starkt stöd i Växjö stift finansierar en skola för palestinska flickor. Och visst kan och ska Israel kunna kritiseras.

Varför en liten grupp aktivister ska forma kyrkans policy på området strider också mot vad som borde vara en luthersk hållning där en viss försiktighet är linjen när det gäller ställningstaganden i politiska frågor. Varför ska Svenska kyrkan blunda för Irans existentiella hot mot Israel? Och med tanke på att inga araber i Mellanöstern kan sägas ha det bättre i termer av demokrati och välstånd än i Israel faller terminologin om apartheid platt till marken.

Men apartheidbeslutet som jämställer konflikten i Mellanöstern med rasismen i Sydafrika ska inte förstås som ett initiativ som vuxit fram teologisk utan det röstades igenom av de sekulära partierna som dominerar kyrkomötet. Att majoriteten av förtroendevalda därmed skapar en klyfta mellan valda och ämbetsbärare är i sig djupt olyckligt.

Ett inte helt enigt Centerparti röstade för motionen. Det parti som pläderar tolerans och mångkultur har anmärkningsvärt svårt med judisk kultur och staten Israel. Fram till årets C-stämma hade partiet tagit ställning mot omskärelse av judiska män.

Den största gruppen bakom apartheidbeslutet var dock det Socialdemokratiska partiet.

Regeringspartiet har ju nyligen applåderat sig självt när det gäller förbättrandet av relationerna med Jerusalem. Utrikesminister Ann Linde har efter det att Sverige varit i kylan sedan Margot Wallströms tid på Arvfurstens palats mött sin israeliske kollega. Nu lär den israeliska regeringen informeras om vad hennes partikamrater i kyrkomötet anser om Israel.

Det är egentligen Annie Lööf och Magdalena Andersson, den senare ledare för ett parti som styr över Svenska kyrkan samtidigt som hon själv inte är medlem, som borde be om ursäkt för beslutet.

Men för Svenska kyrkans bästa är det ärkebiskopen som har att förklara beslutet för Israels representanter.