Äntligen renässans för borgerlig kulturpolitik
Vad är egentligen en borgerlig kulturpolitik för 2020-talet? Redan inför riksdagsvalet 2006 beklagade sig Folkpartiets (numera Liberalerna) kulturpolitiska talesperson Cecilia Wikström över att det inte riktigt fanns någon gemensam borgerlig kulturpolitik, i synnerhet inte inom ramen för det organiserade samarbetet i Alliansen. Detta ointresse för kulturen satte hon i kontrast till kulturens betydelse för landets framtid, och gjorde en iakttagelse som förebådade delar av vår tids politiska debatter – att kulturarvet ”är den grund på vilken vi bygger våra gemensamma värderingar och vår identitet.”
Synpunkten att borgerligheten behöver vässa sin kulturpolitik har inte tappat i relevans. Inte så att inget görs från regeringens sida; projektet att ta fram en kulturkanon är ett spännande steg framåt. Men när kulturminister Parisa Liljestrand (M) i en SVT-intervju förra månaden fick en fråga om vilka kulturpolitiska reformer hon skulle vilja genomföra om hon hade fria tyglar var svaret talande. ”Då hade jag sänkt skatten.” Inget om, säg, värnandet av kulturarvet? Nog för att statsrådet hade en poäng, men det är också en mager vision som slår över i en karikatyr av borgerlig politik.
Men det verkar röra på sig. Förra veckan lanserade Kristdemokraterna ett nytt kulturpolitiskt program, för att som partiets gruppledare i Stockholms stad Nike Örbrink förklarade ta fram ”det borgerliga arv som länge legat på hyllan” efter en tids negligering.
”Högre estetisk hänsyn vore välgörande även i Kalmar.”
I programmet föreslås sådant som att på sikt göra om statliga museer till stiftelser, stärkt upphovsrätt, och att kommuner i sin stadsplanering ska ta mer hänsyn till estetik. Nybyggnation ska utöver dess funktion även bidra till områdets skönhet – oavsett om det handlar om att vårda ett äldre områdes karaktär eller att bidra till ett nytt områdes utveckling.
Efter den omtalade ”rivningshysterin” i 1900-talets Sverige – som Kalmar i hög grad klarade sig undan, om än inte helt – med efterföljande ofta deprimerande nybyggen vore högre estetisk hänsyn välgörande. Även i Kalmar, kan sägas.
Det skär sig förvisso med en mer liberal hållning i samhällsplaneringen som i sitt värnande av äganderätten sätter sin tilltro till den spontana ordningen. Att Kristdemokraterna, ett parti som i så hög grad är präglat av tron på värderingarnas och gemenskapens betydelse, blev den röst inom borgerligheten att först laborera med detta omtag är ur det perspektivet inte förvånande.
Samtidigt kan man påminna sig att det är ett parti där det funnits representanter som talat nedsättande om public service med termer som ”statstelevision”. Nu understryks dess värde i ett polariserat samhälle. Tala om omtag. Den synen på public service som en samhällets gemensamma lägereld är en hållning som ligger närmre partiets dna.
Äntligen återvänder kulturpolitiken till den borgerliga agendan. Skattesänkningar är inte svaret på allt.
