Andersson med hammaren
Har man bara en hammare så ser alla problem ut som spikar, så lyder ett gammalt talesätt som dyker upp när man lyssnar till socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson.
Socialdemokraterna framstår ofta i propagandan som ett ganska radikalt parti som verbalt går till storms mot företagande – och företagare. Det har dock förenats med en pragmatisk inställning när partiet väl har makten. Det har funnits en insikt om att ideologi nog är bra, men resultat är bättre.
Nu är det dags igen för ideologi och efter valförlusten 2022 finns en lång rad arbetsgrupper som nu presenterar sina förslag. Bortsett från att det låter lite märkligt när ett parti som förra valet varnade för ett ”nytt 30-tal” nu ska gå till val på en politik för att ”föra Sverige in i 30-talet”.
”Svenska flaggan ska vaja på alla torg – givetvis från kommunala flaggstänger”
Mycket tid har ägnats åt olika sorters tvärvändningar där partiet tycks skifta uppfattning i en rad frågor. Och sant är att en hel del förslag förts fram som socialdemokraterna tidigare varit emot. Men lika sant är att det finns en kontinuitet i ideologin: Det som ska bli bra ska ske i offentlig regi och det ska vara lika för alla.
Det är den socialdemokratiska hammaren i talesättet som inledde ledaren. Och den använder Magdalena Andersson (S) möjligen på lite nya sätt, men ändå konsekvent:
Invandrare ska inte bara integreras, få medborgarskap, pass och rösträtt, utan de ska bli ”svenska i hjärtat” – varenda en av dem. Och svenska flaggan ska vaja på alla torg, givetvis från kommunala flaggstänger.
För att genomföra försvenskningen så behövs en ny skolplikt där förskolan blir obligatorisk från tre års ålder och ska fokusera på att lära ut svenska språket. Säkert blir man av med obehagliga värderingar och konstiga religioner på samma gång. Och den medicinen behöver säkert från början svenskspråkiga treåringar. Allt i en sammanhängande förskola-skola.
Det ska sägas att en del problem som socialdemokraterna nu för fram är genuina tillkortakommanden för det svenska samhället. Problemet är att man ser det ideala Sverige som en funktion av politiska beslut och samma regler för alla. Det är en felsyn att tro att allt blir bra bara det är lika för alla – tvärtom kan likvärdighet kräva anpassning till att vi människor är olika.
Den borgerliga regeringen har hånats – även av socialdemokrater – för ambitionen att skapa en svensk litteraturkanon som alla bör ha läst eller åtminstone läst om. Sådana förslag visar att det kanske finns en sund enighet om att vi behöver gemensamma referenser och institutioner. Men de ska vara resultatet av en större verktygslåda än bara en statlig hammare – än mindre den hammare och skära som en del höll sig med för inte så länge sedan.