Alla röster är lika mycket värda
Sedan en av Moderaternas starkaste kommunpolitiker i landet, Göteborgaren Hampus Magnusson, gått ut och tagit ställning för att förändra utländska medborgares rösträtt i kommun- och regionval gjorde KD-ledaren Ebba Busch i helgen samma sak.
I dag har EU-medborgare och medborgare i Norge och Island samt den utländske medborgare som varit folkbokförd i minst tre år rösträtt i kommun- och regionval, men inte i riksdagsval som är kopplat till medborgarskapet.
Nu är nog både Magnusson som ska motionera i frågan till den moderata partistämman och Busch väl medvetna om att Sverige skrivit under Europarådets konvention om utländska medborgares rösträtt, en rösträtt som faktiskt gällt sedan 1975. I kommuner är man dessutom medlem – inte medborgare – vilken är en gammal princip. Även medlemskapet är förenat med rättigheter.
Men man vinner sällan debatter om politiska förslag som syftar till att lösa ett substantiellt problem genom att hänvisa till juridik. Men vilken fråga är då försvagade politiska rättigheter ett svar på?
Diskussionen känns igen från USA där republikaner oroas över att den stora illegala immigrationen från bland annat Mexico inte bara ska förändra den amerikanska demografin utan också ge Demokraterna ett politiskt övertag i framtida val.
I franska Nya Kaledonien utbröt protester i vintras sedan Nationalförsamlingen i Paris beslutat att ge inflyttade fransmän som bott i ögruppen sedan tio år lokal rösträtt. Uppeldade av separatister gick våldsverkare ut och satte samhällen i brand. I Väst skildrades det helt rimliga beslutet att ge inflyttade politiska rättigheter som något problematiskt. Det låg ett raster av antikolonialism över berättelsen, när det handlade om att stärka demokrati, politiska rättigheter och den franska republikens värderingar.
”En borgerlighet med självförtroende möter istället den demografiska förändringen med politikutveckling gentemot väljare där man underpresterar i val.”
Och motiven för att ge utländska medborgare rösträtt i svenska val speglar verkligen 1970-talets tidsanda. Då talades det bland annat allt om att utländska medborgare bidrog med arbete och skatter och att rösträtten skulle påskynda integration och öka intresset hos politiker att arbeta för den nya integrationspolitiken (som byggde allt annat än integration) och hemspråk, som Martin Ericsson skriver i Statsvetenskaplig Tidskrift (2/2020).
Men för svensk del uppfinns något av ett problem som inte riktigt finns. Framgångar för ett parti som Nyans i utanförskapsområden vittnar visserligen om värderingskonflikter och vikten av en integrationspolitik som också är värdebaserad. Då kan det läggas till att också kristdemokrater ägnat sig åt att vinna nyanländas röster, kristna assyrier är en grupp som funnit sig väl tillrätta i KD. Där visades en klassisk inkluderingsstrategi upp som saknas i detta utspel.
Förslaget tycks vara grundat i oron om att mindre områden skulle kunna ”kidnappas” i kommunala val av grupper med extrema värderingar. Men utspelet riskerar istället att fula ut grupper, radera några av deras politiska rättigheter, och betrakta utländska medborgare som ett hinder för det demokratiska utövandet och för samhällsutvecklingen. En borgerlighet med självförtroende möter istället den demografiska förändringen med politikutveckling gentemot väljare där man underpresterar i val, istället för att mena att några röstar fel.
I den statsvetenskapliga akademiska diskussionen om demokrati väger idag också det som kallas påverkansargumentet allt tyngre när det gäller hur rösträtten ska begränsas. Den som påverkas av beslut bör också ha inflytande över beslutsfattandet, lyder tanken, som är är närmast frånvarande i all diskussion gällande utländska medborgares rösträtt. Den principen har naturligtvis också sina självklara begränsningar. Men den är är en relevant utgångspunkt när det gäller att avgöra vem som ska få rösta i lokala och regionala val.
