Stig-Björn Ljunggren: Alla kastar första stenen nu

Den mediala bilden byggs upp genom att dels visa bilden på själva händelsen, dels väljer lite läckra citat ur musiktexterna som hennes kompisar på den tiden framförde. Vilket är tänkt att ge oss en bild av en kryptonazistisk sosse.

Det är medierna som dramafabrik: En enskild händelse skruvas upp och görs till en berättelse som berör.

Och en annan minister, Annika Strandhäll, har redan fått springa över klingan för sina obetalda räkningar. Det fåniga hotet om misstroendevotum mot henne om hon inte levererar besked om slutförvaret av kärnkraftsbränslet är i detta sammanhang ett under av saklighet.

Uttrycket ”vem kastar första stenen” är inte längre tillämpligt, eftersom alla vältaligt lärt sig förklara varför just de själva inte behöver ta ansvar för sina dumheter, men att andra ska sota för sina klavertramp.

Alla kan kasta första stenen nu! Utan dröjsmål!

Kanske borde vi också förstå, att det här drevet delvis finner näring ur att alla politiska aktörer ibland lånar sig till att göra enkla poänger av historiska händelser, ofta för att slippa diskutera sakfrågorna.

Det kallas för att ”karaktärsmörda”.

Det bästa exemplet är förstås det faktum att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson gick med i ett parti, bildat bland annat av bruna krafter och fullt av en massa rasister och andra reaktionärer. Hur kunde han? Ja, det är förstås en bra fråga.

Men ett tänkbart svar är att det för honom som notorisk nationalist var det minst dåliga alternativet sedan moderaterna blivit globalister, och att han sedan var med och förändrade denna organisation så att de blev Sveriges tredje största parti.

Sverigedemokraterna fick folkligt stöd, inte minst från arbetarklassen, trots att deras fascistoida tendenser kraftfullt exponerats i medierna. Hur kunde det bli så? Jo, därför att väljarna blev förbannade, såväl i största allmänhet som på migrationen i synnerhet. Så de gav tusan i karaktärsmordet.

Det är lätt att dra slutsatsen att som vi bäddar får vi ligga.

Men nu kommer genast många att invända att det är en jäkla skillnad på att göra en Hitlerhälsning på en fest och gå med i ett hitleristiskt parti.

De som säger så har inte förstått poängen: Om vi medverkar till ett diskussionsklimat där vi fokuserar på att försöka karaktärsmörda folk istället för att prata om sakfrågorna, så leder det fram till att alla slags försyndelser hamnar i fokus, även de som egentligen är harmlösa.

Risken är att vi till slut får ett andra klassens uppbåd av politiker som antingen är psykopater och skiter i kritiken, utan snarare njuter av uppmärksamheten; eller plattfötter, som inte förstår om de gör rätt eller fel, utan bara ångar på i ullstrumporna.

Nej, låt oss i stället se till att det bland våra politiska företrädare finns sådana som är som vanligt folk, levnadsglada personer som gjort dumheter, som inte bara suttit på ungdomsförbundsmöten och skrivit reservationer. Och låt oss sedan angripa dem när de har fel i sakfrågorna.

Stig Björn Ljunggren är fil dr i statsvetenskap och politisk chefredaktör för Sydöstran (S).