Scenen är påkostad och täcker hela kortsidan utmed läktarstolarna, vilket får arenan att kännas större än den faktisk är. Bandet äntrar scenen till ett mäktigt intro. Ett intimt rött ljus bygger upp de redan högt ställda förhoppningarna för kvällen och så kommer huvudpersonen själv – till Kalmarpublikens fröjd. En bra bit över 3 000 har kommit till arenan och redan från första låten känns publiken närvarande och den till vardags kalla isladan har förvandlats av det skimrande och applåderande folkhavet.

LED-Skärmarna som svävar ovanför bandet ger en färgstark sänghimmelsliknande illusion. Tillsammans med laserstrålarna som färdas över publiken skulle det inte förvåna mig om det är ytterligare inspiration hämtat från Kent och deras estetik.

Jag ska ärligt säga att jag var skeptiskt till om de elektroniska inslagen i de nya låtarna skulle passa på en livescen i kontrast till den Winnerbäck vi är vana att höra. Men mina tvivel slås snabbt omkull av det väloljade maskineri som bandet är.

Efter några låtar då kostymen blivit varm sträcker Lasse ut armarna och välkomnar Kalmars applåder och visselorkaner. ”Första gången jag var i Kalmar som artist var på en skola – nu har vi sålt ut en hel hockeyarena”. Han tar tillfället i akt att, precis som under turnépremiären på hemmaplan, dra en lans för de kommunala och ideella insatser som tagit honom dit han är idag.

En halvtimme in i konserten vrider Winnerbäck ner tempot med ”Vem som helst blues”. Melodin påminner för kvällen om en countrydänga i de långsamt svepande strålkastarna, hämtad från den Linköpingska prärien.

Genomgående känns Sandra Widmans (kör och gitarr) röst lika självklar bredvid Winnerbäck som trummisen tillika publikfavoriten Jonna Löfgrens Glasvegas-RayBans. Kvällen bjuder inte på några större överraskningar, men lägstanivån har märkbart höjts genom åren. Slutet av ”Elden” känns – då bandet stannar upp samtidigt och inväntar det mastodontlika trumoutrot.

Genom låten ”Vår tid” påminns vi om samtiden och dess utmaningar. Förhöjda murar och avstånd mellan människor får mycket utrymme i såväl låten som i mellansnacket. Samtidigt är det en motkraft som sker denna kväll. Drygt 3 000 personer lämnar tryggheten i tv-soffan och tar sig ut i den mörka höstkvällen för att få ta del av den låtskatt som Winnerbäck genom decennier har skämt bort oss med. I en orolig tid förenar Winnerbäck oss med sin musik.