Tina Jeppsson: Det har varit tufft på de tiljor som föreställer världen
Men det blev det som bekant inte.
Jag kommer att tänka på flera kända teatercitat, som kan beskriva det vakuum som scenkonsten hamnat i. ”Att vara eller inte vara?”, ”I väntan på Godot”, ”Natten är dagens mor”, för att ta några exempel.
Det inte publiken som har drabbats värst av alla igenbommade teatrar och kulturscener. I varje fall inte på kort sikt. Utan alla scenkonstnärer och scenarbetare. Många har tvingats ut i arbetslöshet. Andra har bytt jobb för att försöka klara sig. Och teatrar har lagts ner för att kanske aldrig öppna igen.
Trots det tillåter jag mig ett mer egoistiskt perspektiv. Så tomt det känns utan levande kulturupplevelser! För en teaternörd som jag är abstinensen kännbar. Så många föreställningar jag hade sett fram emot att få se. Men – inställt, inställt, inställt – står det på var och varannan sida i min teaterkalender för 2020.
Men 2020 saknar inte ljuspunkter, även om vi nog hade behövt en mer uppmuntrande och hoppfull repertoar just i år.
Det kan man inte säga om pjäsen ”Ljusets rike 2039”, som Regionteatern Blekinge Kronoberg hann visa i Oskarshamn innan corona slog till. Här vill dramatikern Lucas Svensson varna för vad som kan hända om vi låter totalitära krafter ta makten över oss. Han målar upp en vision av ett sektliknande skräckvälde där de som inte passar in ”sorteras bort”. Här finns inte mycket plats för empati och medmänsklighet, rädsla och misstänksamhet har tagit överhanden.
Om framtiden handlade det också i Riksteaterns spännande hörlursvandring, ”Kartan över oss”. Vi i ”publiken” möttes utanför Kalmar teater, sedan fick vi var för sig vandra runt i Kalmar med hörlurar på. En röst i lurarna dirigerade oss åt olika håll i staden, medan den ställde frågor om vad vi trodde om framtiden. Var vi optimister eller pessimister?
För mig blev det en promenad som väckte många nya tankar, både om mig själv och framtiden. Samtidigt fick jag en obehaglig vision av ett kontrollsamhälle med full koll på sina medborgare. Ljudpromenaden kommer förhoppningsvis tillbaka i vår, missa den inte då. Som teaterexperiment var den lysande. Vi får säkert se liknande dramatiska satsningar framöver.
Årets mest omskakande uppsättning var den verklighetsbaserade berättelsen ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som visades på Kalmar teater. I pjäsen, som bygger på intervjuer med en dömd krigsförbrytare i det forna Jugoslavien, visar den skicklige skådespelaren Danjin Malinovic hur så kallat vanliga, hederliga människor kan begå fasansfulla övergrepp i krig.
Pjäsen var ett skrämmande vittnesmål om en människa som förvandlas till mördare och våldtäktsman. Fikret Çeşmelis vackra musik blev en befriande motvikt.
Den förföriskt fluffiga ”Bröllopstårtan”, som Riksteatern visade i Oskarshamn, hade också en mörk bakgrund. Pjäsen, som är skriven av Bekah Brunstetter bygger på ett verkligt uppmärksammat fall i USA, där en konservativ kvinnlig konditor vägrade baka en bröllopstårta till ett homosexuellt par. Kajsa Ernst briljerade i föreställningen, som den frustrerade konditorn som konfronteras med sina fördomar.
Två fina dansgästspel kunde man se på Byteatern under året. Först ut var dansoperan ”Lohengrin Dreams”, ett sagoliknande drömspel till Wagners musik av regissören och performanceartisten Charlotte Engelkes. Ensemblen, som bestod av dansare, akrobater och en operasångerska, imponerade stort med sång, lekfulla upptåg och överraskande cirkuskonster .
I den expressiva ”Slick” var tonen en helt annan. Det slog verkligen gnistor om Sofia Södergårds dragking i den både drastiska och gripande parodin på machomän.
Det var många föreställningar som fick ställas in i år. Men även när det ser mörkt ut måste man våga tro på bättre tider. Som den unga flickan gör i Emma Broströms pjäs ”Jag är också en främling här”. Den visades på Vallens soppteater i Kalmar med Maria Kulle och Trio Mirsidrüs suveräna tolkningar av Kurt Weills expressiva musik.
Faktum är att det hände mycket spännande med scenkonsten under 2020 också. Föreställningar och konserter streamades. Många artister uppträdde, bland annat utanför äldreboenden. Ensemblen bakom succépjäsen på Villa Solbacken i Kalmar, ”Jeanssons – en epok”, tog i all hast fram en filmad version av sin föreställning. Det kändes högtidligt att sitta hemma i soffan och se den, även om det inte alls var detsamma som att uppleva den live.
Tyvärr hann jag aldrig se någon av höstens föreställningar på Byteatern, varken ”Jag springer” eller ”Kalasa med Vasa”, innan teatern stängde. Förhoppningsvis får jag chansen igen.
Kalmar kommun ska ha en eloge för sommarens satsning, Kul på Krusen. Det vankades både teater och musik i ett inhägnat hörn av Krusenstiernska trädgården, med plats för max femtio personer på corona-säkert avstånd. Det var en stunds lycka att sitta där under fruktträden med barnbarnet och bland annat lyssna till Häjkån Bäjkån. Trädgården blev en oas för många av oss den här sommaren.
Så det kan säkert komma något gott ur corona-krisen också. Kanske får vi se fler prov på ny, spännande scenkonst och nya sätt att sprida kultur på.
Ett samhälle utan kultur är inget levande samhälle. Förhoppningsvis blir vi också lite mindre egoistiska och mer medmänniskor, nu när det blivit så uppenbart att vi behöver varandra. Så det är med tillförsikt jag ser fram emot ett betydligt ljusare 2021, både i verkligheten och på de tiljor som föreställa världen.