Svindlande skarpt om hotet mot yttrandefriheten

Boken inleds 1992 i Sarajevo. Nationalbiblioteket attackerades och förstördes i en förödande brand, dessutom använde serberna prickskyttar för att försvåra situationen ytterligare. Biblioteksanställda som försökte rädda böcker tvingades ge upp för att rädda sina liv.

Ölmedal menar att bokens värde är än starkare idag, när vi blir överösta av digitalt förpackad information. Böcker attackeras för symbolikens skull. Texter förbjuds, åtalas, rensas bort eller till och med bränns. Det finns skäl att fördjupa sig i argumenten bakom.

De massprotester och ökande terrorhot som utlöstes av koranbränningarna i Sverige fick politikerna att jaga efter skäl att stoppa dem. Ska ordningslagen ändras, eller bör det ses som hets mot folkgrupp? Kan man ta hänsyn till Sveriges säkerhet vid beslut om demonstrationstillstånd?

I kapitel efter kapitel får vi följa ett antal aktuella skeenden och diskussionerna runt dessa. Yttrandefriheten är den gemensamma nämnaren. Det handlar om koranbränningarna, bokutrensningar i Florida i USA, litteratur som anses vara psykiskt skadlig genom att trigga beteenden. I det sistnämnda kapitlet har Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp” om den egenupplevda anorexian en bärande roll. Något förenklat hävdar motståndare till boken att den riskerar att bli en handbok för ungdomar att ägna sig åt livsfarlig självsvält. Ida Ölmedal prövar frågan. Hon redovisar åsikterna och diskussionerna, vänder och vrider på bärkraften i olika argument. Hon går till forskningen för att få svar. I vilken mån bör texter och berättelser förses med triggervarningar, och har det i så fall egentligen någon effekt?

På samma noggranna sätt tar sig Ida Ölmedal igenom kapitel efter kapitel. Samtidigt som ”Där man bränner böcker” är väl torr och opersonligt skriven är frånvaron av allt för enkla slutsatser befriande. Glimtvis är det svindlande skarpt.

Metoo-kapitlet i slutet av ”Där man bränner böcker” kretsar kring Cissi Wallin och Fredrik Virtanen. Wallin dömdes för grovt förtal för sina våldtäktsutpekanden på sociala medier, och när hennes bok ”Allt som var mitt” åtalades av Justitiekanslern var det många som trodde att den skulle bli det andra litterära verket att fällas i ett tryckfrihetsmål i Sverige. Så blev det inte. Ida Ölmedal skriver: ”Den slutsats man kan dra av historien om Allt som var mitt och de andra metoomålen är att den svenska lagen är luddig och oförutsägbar. Kan det överhuvudtaget vara försvarligt att dela sin egen berättelse om en våldtäkt där man pekar ut förövaren? Svaret från rättssystemet tycktes bli nej, men oftast utan några utförliga motiveringar. Tills det plötsligt blev ja, utan någon motivering alls.”

Ölmedal leder i bevis att det svenska samhället har svårt att få ihop sin syn på sexövergrepp, stigma och yttrandefrihet.

Det är ett stycke nutidshistoria som vi får oss till livs. Detta är en bok för var och en som förstår att yttrandefriheten är grunden i ett demokratiskt samhälle, och att det är något alldeles särskilt med böcker. Det handlar om att ta hoten mot det fria ordet på allvar.

Med det sagt önskar jag under läsningen att Ida Ömedals egen röst hade getts mer utrymme. Hon är en vass kulturskribent och inte minst krönikör. Så i slutet av Metoo-kapitlet glimtar hon fram. Det framgår att hon själv varit utsatt. Hon skriver: ”Idag vet jag att det hade gjort mig mindre ensam om jag inte tigit.”