Sverker Sörlin har skrivit en förtrollande nödvändig bok om snö
Snö
Författare: Sverker Sörlin
Förlag: Volante
Jag börjar läsa Sverker Sörlins bok ”Snö” samtidigt som tidningarna skriver att den första snön ännu inte fallit på berget Fuji. Den är sen. För första gången på 130 år är inte Fuji snötäckt i oktober. Sörlin skriver i ”Snö” att tidpunkten för snöns ankomst numera dröjer, inte bara på Fuji. Det är klimatförändringarnas fel. Människans fel. Det är en förlust av snö som vi ännu inte har några ord för. Sörlin försöker och kallar det snösorg. Ord har betydelse. Hur många ord för snö finns det egentligen? Många, svarar Sörlin.
”Hans poetiska prosa är lika mjuk som långsamt dalande nysnö som man värnlös vänder upp ansiktet mot.”
Sverker Sörlin har skrivit en personlig bok om ”Snö” som täcker alla tänkbara aspekter av snö som naturvetenskapligt element. Men egentligen handlar boken främst om människans relation till snö. Det är stundtals hisnande läsning om en historisk vilja att förstå och bemästra naturen: betvinga snöns kyla; bestiga snöklädda toppar och poler; besegra kunskapen om hur snökristaller bildas. Snön blir också politisk i byggande av nationer, i vintersporternas tävlingar och när den smälter på grund av klimatförändringar. Men Sörlin glömmer inte bort det estetiska och det uppskattar jag särskilt mycket. Snön är vacker! Snön väcker förundran! Människan är faktiskt också magi, kultur och kärlek.
Sverker Sörlin har en förmåga att förtrolla läsaren med sin kunskap. Hans poetiska prosa är lika mjuk som långsamt dalande nysnö som man värnlös vänder upp ansiktet mot. Med ”Snö” vill Sörlin vara med och skriva fram en ny berättelse om människan och naturen; väcka frågan om vad framsteg ska vara i antropocen. Det är nödvändigt. Därför är ”Snö” en nödvändig bok.
