Sven Olov Karlssons rappa landsbygdsskildring är både tumultartad och rolig

Till en början är vi långt från kultureliten även i nya boken, en autofiktiv roman där huvudpersonen är en antihjälte med samma namn som författaren. Ett namn som avslöjar en ”perifer, otidsenlig bakgrund, att han kommer från noll koll”.

Karlsson lägger dock in brasklappen att många av de andra romanfigurerna är påhittade. Och det är självklart att en läsbar livsdramaturgi kräver komprimering och systematisering av det i verkligheten betydligt mer röriga livet.

Nog för att denna roman ändå innehåller en stark dos av livsteknisk rörighet. Herregud, alltså, vilket magnifikt kaos! Romanen spänner över Sven Olovs liv fram till medelåldern, men röran tycks bestående. Barndomens gårdsmiljö är helt bisarr: Där finns tvåhundra hönor, en deprimerad hund, ett stort antal skrotiga maskiner, diverse byggnader i upplösningstillstånd, och vädret tycks konstant präglat av lera eller kyla. I boningshuset bor Sven Olovs familj på en trång övervåning full av bråte, eller, som det heter på bygdens dialekt, ”rässje”.

På nedervåningen huserar den tyranniska farmorn, expert på skuldbeläggning, som också lever krångligt och primitivt. Beskrivningen av hennes tvättprocedur är till exempel obetalbar: en tvättmaskin baxas ut på köksgolvet, tentakler av slangar kopplas in, farmorn bevakar kolossen, och när den dramatiska centrifugeringen till sist drar igång ”kramar /hon/ kökssoffans armstöd som lejdaren på ett skepp. Först när maskinen stannat och tystnat pustar hon ut, pinknödig, darrig, blek”.

Allting i denna värld är fruktansvärt komplicerat, och pendlar mellan planlösa brandkårsutryckningar av akut aktivitet (pappan) och loj oföretagsamhet (mamman).

Pappafiguren har dykt upp förr i Karlssons författarskap, i den hyllade debutromanen ”Italienaren”, men här är det mamman som spelar huvudrollen. Hon är i stort sett fjättrad vid gården, men det händer att mamman kör skrotbil som en galning till en närliggande byhåla för att exempelvis städa mormors dödsbo.

Mamman är genomgående fjär, hon favoriserar skamlöst den i och för sig fullständigt underbara Lillebror – gravt överviktig hemmasittare, bög och kristen med excentrisk uttrycksförmåga – och undviker konsekvent att ge Sven Olov någon som helst bekräftelse. Man anar ett gryende modersuppror, men det bryter aldrig ut. Istället försöker han så småningom praktisera den av en terapeut föreslagna enda möjliga strategin: ”Reträtt och acceptans. Totalt. Bara ge upp. Sluta försöka.” Det går sådär.

Trots det trasiga och trassliga tumultet är ”Bygdedjuret” en roman man vill stanna kvar i eftersom den är så rolig och levande, och det beror lika mycket på stilen som på innehållet. Karlsson skriver själv att han är svag för ”det sorglustiga, det bondkomiska”, och texten fullkomligt spritter av rappkäftade klokheter och krassa konstateranden i förbifarten som liknar aforismer, som den här, om den stenhårda hackordningen i skolan: ”Inför mobbingen finns två sorters vuxna: de som tycker att det inte angår dem. Och de som är hjälplösa inför det.”

Redan i barndomen regerar bygdedjuret, det vill säga ”Urtillståndet. Jantelagens lantliga kusin och den svarta pedagogikens högra hand. Syns aldrig, ser allt.” Det är en kombination av tystnadskultur och skvaller som håller alla nere. Kunskapen om detta motsägelsefulla språk leder till en journalist- och författarkarriär för Sven Olovs del. ”En hel yrkeskonst. Tvånget att glo och lyssna, hålla utkik efter luckor, misstag och fel: bygdens gåva”.

Vuxenlivet, med sambo nr 1 och sambo nr 2 och svårigheter med karriär, hälsa och barnalstrande, går också sådär – även om Sven Olov har en hel del framgångar så framställs han genomgående som en loser med sömnstörningar, ångest och märkliga anfall av frånvaro som först efter många år diagnosticeras. Kaosgården och bygdedjuret tycks vara konstanterna, även efter hans flytt till Stockholm och föräldrarnas död.

Det finns förstås också en politisk nivå i boken, som handlar om klass, om kontrasten mellan stad och landsbygd och om svårigheten att driva småbruk. Till skillnad från mer industriella storgårdar måste bönderna på de mindre gårdarna dubbelarbeta: Pappan är bilmekaniker, Sven Olov utbildar sig först till svetsare. Tillvaron som frilansande skribent är snarlik. Dubbelarbete där också.

Men romanen handlar också om hur maskrosbarnet som är motsatsen till nepobabyn snubblar fram med hjälp av bonnsmart självförtroende, förvissad om sin förmåga att få saker ur händerna. Sven Olov Karlsson visar att landsbygdens lutheranska driv funkar minst lika bra som den kulturella kreddens språngbräda. Om man bara lyckas upptäcka att kulturbranschen finns.