Strålande Han Kang visar att världen förblir liten utan översatt litteratur

Ramberättelsen är enkel: Författaren Gyeongha har nyligen gett ut en hyllad roman om en massaker i Sydkorea. Hon borde vara glad, men i skriv– och researchprocessen har hon tappat fästet i verkligheten. Nu kan hon varken sova, än mindre leva eller skriva. Om nätterna drömmer hon om döden i olika former, ofta som svarta trästockar i ett ymnigt snöfall, som skelett efter en massaker. Våldet som hon ägnat så mycket tid åt har gjort henne djupt deprimerad. Nu ser hon ingen annan utväg än att själva lämna livet.

Som läsare är det svårt att inte dra paralleller till Han Kang själv och hennes genombrottsbok ”Levande och döda” från 2016 om en massaker på 80-talet i Sydkorea. Men, det här är inte en autofiktiv roman med fokus på jaget. Så enkel har aldrig Kang varit.

När en vän från förr oväntat ringer Gyeongha från ett sjukhus, svårt skadad, och ber henne att resa till ön Jeju tar berättelsen en ny riktning – om än fortsatt med döden som huvudperson. I slutet på 40-talet mördades mellan 14 och 30 tusen människor av den sydkoreanska militären på Jeju, men ovanligt våldsamma metoder. 40 000 flydde till Japan. Minnet av de döda finns kvar på ön, både som berättelser men även som skelett i jorden. Medan snön konstant faller över den bergiga ön får människorna liv i samtal mellan Gyeongha och hennes vän. Det är brutalt och rått. Jag vill ofta vända bort blicken, men kan inte. Döden förblir smutsig och förskönas aldrig. Som läsare hypnotiseras man av sorgens upprepning och apati. För här suddas också verklighetens logik och tid ut och sorgens tar över.

”Jag tar inte farväl” är en bok som pågår långsamt i lager på lager, likt ett trauma som varken bevarats kronologiskt eller logiskt, men som trots det, eller kanske just därför, är fullständigt intakt. Att romanen nu finns översatt till svenska är en ynnest och gör min värld större.