Sökandet efter sanningen formar tillvaron i Therese Bohmans nya roman
Sanningsberget
Författare: Therese Bohman
Förlag: Norstedts
En familj som aldrig blir densamma. En livslång relation i ständig förändring. En förlust som blir en förutsättning. Det är några av alla de trådar som vävs samman i Therese Bohmans senaste roman.
Romanens utgångspunkt är ett trauma i berättarjaget Hannas barndom: Påsknatten då hennes bror gav sig iväg med några kompisar in i Kolmårdens djupa skog, till Sanningsberget, och försvann spårlöst.
Vi får följa Hannas sökande efter svar och en plats i tillvaron, med broderns försvinnande som ständig resonansbotten. Det oförklarliga försvinnandet i närheten av det mytomspunna berget knyter an till gamla tiders folktro om bergtagna och det ligger ett mystiskt skimmer över hela händelsen. Bohman balanserar det dock fint mot den vardagsnära verkligheten och låter aldrig berättelsen tippa över gränsen till det icke trovärdiga.
Efter fem romaner har Therese Bohman lyckats skapa ett tydligt litterärt universum, både stil- och innehållsmässigt. Precis som i tidigare böcker är Hanna i ”Sanningsberget” en ganska ensam kvinna som söker sitt sammanhang, och som delvis rör sig i en högkulturell miljö. Också ett visst klassperspektiv återfinns, om än inte lika uttalat som i till exempel ”Den andra kvinnan”, Therese Bohmans andra roman från 2014.
”Bohman har också en sällsynt förmåga att ge det vardagliga, som ett villaområde i en svensk småstad, ett existentiellt djup och hennes reflektioner kring konst och måleri är en intellektuell njutning.”
Det finns ett flanerande drag i hela Therese Bohmans författarskap, som också återfinns i ”Sanningsberget”. Dels beror det på det behagliga lugn som finns i hennes språk och formuleringskonst, oavsett hur svåra ämnen hon behandlar. Dels på hur hon låter romanen veckla ut sig åt olika håll, utan att det någonsin blir spretigt.
Sömlöst vandrar hon mellan olika miljöer och teman och som läsare följer man villigt efter. För trots en del omvägar känner man att flanören Bohman vet precis varför hon väljer just de här vägarna.
I ”Sanningsberget” hålls berättelsen också samman av en klassisk struktur, där gränser mellan motsatta världar, konkreta liksom abstrakta, ständigt överträds. Det betonas redan några få sidor in i boken: ”(…) rälsen skar ett djupt snitt i landskapet och delade upp det i ett hemma och ett borta.”
Bohman har också en sällsynt förmåga att ge det vardagliga, som ett villaområde i en svensk småstad, ett existentiellt djup och hennes reflektioner kring konst och måleri är en intellektuell njutning. ”Sanningsberget” är en roman att försvinna in i, med vetskapen om att man tryggt kommer ut på andra sidan.
