Hanna Grahn: ”Snälla, snälla följare av Yoga Girl – läs ’Kläda blodig skjorta’”
Augustprisnominerade ”Kläda blodig skjorta” är en berättelse om de senaste 150 åren av förlossningar i Sverige. Risk efter risk har försvunnit från barnafödandet. I början av 1900-talet dog ett par hundra kvinnor varje år i barnsäng i Sverige. I dag dör sex kvinnor per år i samband med förlossningen.
Jag kunde varit en av dem. Jag var en av många kvinnor som på 90-talet önskade mig en så naturlig förlossning som möjligt, men som fick uppleva något helt annat. Min äldsta dotter föddes med hjälp av sugklocka efter ett utdraget värkarbete med hög feber.
Men vi börjar där boken börjar i förordet, med en förlossning någonstans i Tranemo 1882. Det är författarens farmors mormors mor, Carolina, som föder sitt femte barn. Familjen flyttar senare till Fritsla för att jobba på Wingqvists väveri.
Maja Larsson tar med oss genom årtiondena via berättelser om förlossningar, sådana som slutat i katastrof och sådana där barnet överlevt kampen, som ett mirakel. Från hemförlossningar i smutsiga torparstugor till utbyggda förlossningsavdelningar, livsfarliga kejsarsnitt och neonatalvård. Till dagens situation med upprörande brist på barnmorskor, nedmonterade förlossningsavdelningar, och bilförlossningar.
Barnmorskorna och mammorna står oavbrutet i centrum i denna imponerande välskrivna berättelse. Jag önskar att många läser. Inte minst ges en snabb överblick kring hur trender har avlöst varandra och om hur medicinen och smärtlindring i perioder ställts mot ”det naturliga”. Den oroväckande trenden med fler allvarliga bristningar beskrivs, liksom arbetet med hur detta motarbetas.
I början av förra seklet var förlossningar något som det inte ordades så mycket om. Jag har heller inte själv inte pratat särskilt mycket med min mamma om hennes två förlossningar på 60-talet. Maja Larsson talar nu om en ”berättelserevolution” i och med de sociala medierna som ger kvinnor i dag en enorm möjlighet att ta del av förlossningsberättelser. Det är mycket bra.
Samtidigt finns det en baksida i jakten på den perfekta förlossningen. Influeraren Margaux Dietz sände live från sin förlossning och hyllades som en supermamma. Jag skräms av utvecklingen att förlossningar i dag lyfts upp på Instagram jämte bilder av tillrättalagd heminredning. Gör förlossningsupplevelsen att kvinnor ska räknas som mer eller mindre lyckade?
Rachel Bråthén har två miljoner följare under namnet Yoga girl på Instagram. I Expressen Mama gick hon nyligen ut och berättade att hon väljer bort traditionella mödravårdsbesök. Hon vill istället, som hon uttrycker det, lita på sina instinkter. Hon säger: ”Jag vill föda hemma. Jag behöver förklara det på ett väldigt solidariskt sätt – för folk blir så upprörda i Sverige när jag pratar om det här – men jag har bestämt mig för att inte behandla den här graviditeten som en medicinsk sak. Så jag går inte hos någon barnmorska och jag tar inga ultraljud.”
Häromdagen fick vi se henne yoga på Instagram, iförd bikini, med sin gravidmage. Till lagom stillsam musik. Hon drömmer om att få föda utomhus, en fin sommardag, och att de får vara själva.
Suck. Snälla, snälla följare av Yoga girl, när ni ska föda barn, skippa Instagram ett par timmar och läs ”Kläda blodig skjorta”. Därefter är man mer redo att fatta beslut om hur och var man ska föda barn.
Svensk förlossningsvård är i världsklass, och har varit det under lång tid, även om förstås inte allt är guld och gröna skogar. Alla förlossningar slutar inte precis som mamman önskar.
Det är också farligt att föda barn. Tack vare utbildade barnmorskor och svensk förlossningsvård går det i de allra flesta fall bra. Det är just därför vi i dag kan unna oss att önska en härlig förlossningsupplevelse.
Genom ”Kläda blodig skjorta” lär jag mig att 99 procent av alla gravida i Sverige går på mödravårdens kontroller. Låt oss innerligt hoppas att den siffran inte sjunker.
