Robert Fux om sitt händelserika år: ”Crazy på alla sätt och vis”

Mitt huvud är tiltat bakåt till max och jag skådar blommor, kungakronor, bladverk, lejon, änglar, böcker, vindruvsklasar, tofsar, romerska pelare och allmänt snirkliga figurer. Taket i den marmorbeklädda trappuppgången är så utsmyckat att det nästan känns som att det håller på att falla in.

– Det här är kungen och drottningens egen trappuppgång, förklarar Robert Fux och öppnar dörren bakom mig.

– Det här rummet är inte heller öppet för allmänheten, säger han nästan viskande, och jag känner mig inte helt säker på om vi faktiskt får vistas här.

Vi befinner oss på Kungliga Operan i Stockholm, som har varit Robert Fux arbetsplats under våren när han har spelat den magiska varelsen Puck i ”En midsommarnattsdröm”. Verket skrevs på 1960-talet och är inspirerat av William Shakespeares pjäs med samma namn. Puck, som stryker runt i en magisk skog och ställer till med trubbel bland kärlekspar, brukar vanligtvis spelas av en ung kvinna – men den här gången headhuntades Robert Fux för rollen.

– När jag fick frågan undrade jag; hur tänker ni nu? Jag kan inte sjunga opera. Nej, sa de, det är en talroll. Du behöver bara kunna läsa 300 sidor noter ungefär. Samt kunna tänka dig att stå med 70 musiker i hovkapellet och operasångare varje kväll. Då började jag svettas. Men sedan tänkte jag att den här frågan kommer jag bara att få en gång i livet.

Två minuter efter att vi har bestämt träff utanför sceningången ringer han och ursäktar att han blir lite sen.

– Jag springer från Stadsteatern, men jag är strax där, säger han, och några sekunder senare dyker han upp bland husen en bit bort.

Han förklarar att det är mycket som planeras nu inför hösten, parallellt med allt det där han redan är mitt uppe i.

– Det är en crazy tid på alla sätt och vis. Men jag har kommit på att jag köper några bönsallader på Max varje vecka så har jag en sådan i väskan. Det har blivit min inplastade på språng-mat.

I våras blev Robert Fux ett känt ansikte för den breda publiken när han var programledare för ”Drag race Sverige”. Jag personligen däremot har känt till honom i många år. För mig är han min bästa väns spännande kusin som har lett Stockholm Pride, är dragartist och skådespelare på Stadsteatern. Jag nämner det i förbifarten på väg upp till lunchrummet.

– Är det sant? Var lärde ni känna varandra då? frågar han.

Funkaboskolan, back in the days.

– Gick ni på Funkabo, stackare. Det gjorde jag med och jag hatade det. Högstadiet var vidrigt, alla tre år var en mardröm. Men å andra sidan gav det mig möjlighet att göra andra saker än att vara i skolan. Jag bokade upp all fritid med aktiviteter; teater, dans, musikskola och föreningar. Jag hade det lite som jag har det nu, fast då var det utan lön.

Förutom opera och tv har han det här året även varit kostymör för teaterpjäsen ”Lysistrate – återkomsten” på Stadsteatern. Inget av de tre uppdragen var något han direkt sysslat med tidigare.

– Den här våren är som ett äventyr för mig där jag visar mig själv att jag kan vissa saker, som jag inte visste att jag kunde. De här grejerna har jag också tackat ja till för andras skull. Jag ville både visa branschen och andra människor att det är aldrig fruktbart att placera varandra i fack. Vi är så mycket större än vad vi tror. Alla får inte chanser hela tiden, men vi kan berätta för varandra när vi får en chans.

Men galet att allt händer samtidigt?

– Ja, verkligen, säger han och blickar ut mot Kungsträdgården utanför panoramafönstret. Jag tror inte på astrologi och stjärntecken och så där. Däremot tror jag att man håller sig öppen för att prova nya saker, och om man hittar en balans mellan att våga tacka ja och tacka nej så kan oväntad utveckling ske. Så har det varit för mig. Jag har inte tackat ja till allt som har erbjudits mig. Men just det här, det var som att det var någon magkänsla, det här kunde jag inte tacka nej till.

Han har tidigare berättat att han tvekade inför att ta sig an programledarrollen för ”Drag race Sverige”. Han övervägde noga om han ville bli en ambassadör för svensk drag i världen, och en offentlig person. Så här i efterhand – tog han rätt beslut?

– Jag har mötts av så oerhört mycket kärlek. Ibland tror människor att vår tid är präglad av hat, avstånd och rädsla. Det är sant till en viss del. Men vi måste vakta så att det där inte tar överhanden. Vi lever fortfarande i en tid där värmen och kärleken är större. Den vågen av energi som jag har fått av att göra ”Drag race” har varit helt enorm. Där deltagarna också har blivit förebilder för så många unga och äldre genom sitt mod. Så jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på.

Efter premiärsäsongen blev det en del rubriker om att programmets tittarsiffror var en besvikelse. Men Robert Fux känner sig ändå nöjd.

– I den bästa av världar hade hela Sverige suttit klistrade varje vecka. Men jag är jätteglad för några hundra tusen per avsnitt. Sedan tänker jag att det fortfarande är många som tittar på det i efterhand.

Är det ett aktivt val att vi inte har sett dig i tv-serier och filmer?

– Absolut, och det handlar om priset man betalar för att vara offentlig person idag. Det har jag inte varit beredd att göra. Kändisskap i sig är inte intressant för mig. Och så tycker jag över lag att svenska filmer inte känns intressanta.

Om det dyker upp något spännande nu då?

– An offer i can't refuse? Jo, men det är klart. Jag har redan klivit ut i offentligheten, så nu kanske jag kan göra vilken skitfilm som helst? Nej, det kommer jag nog inte göra, säger han och skrattar.

– Jag gillar teater, att repetera och spela. Att förfina hantverket under lång tid. I musikalen ”Matilda”, som jag spela i höst vet vi redan nu att det kommer bli minst 100 föreställningar, och det ser jag fram emot.

”Matilda” sätts upp på Stadsteatern, och i rollen som den diaboliska rektorn kommer vi att finna Robert Fux. Lite av en drömroll, ska det visa sig.

– Jag var i London före pandemin och såg lite olika förställningar, däribland ”Matilda”, som har varit en supersuccé både på West End och i New York. Och när jag såg rektorn Agatha Trunchbull kände jag direkt; vilken drömroll! Sedan tänkte jag att den kommer aldrig att sättas upp på det viset i Sverige.

Men bara ett halvår senare ringde hans teaterchef och undrade om han kände till musikalen i fråga.

– ”Ja”, sa jag. ”Det finns en...”, hann hon bara säga innan jag avbröt och frågade ”en rektor”? ”Ja, känner du till den?”, frågade hon. ”Det gör jag verkligen”.

Han förklarar att det inte direkt hör till vanligheten att han har roller som han trånar efter.

– Ibland tycker jag att det kan vara roligare att spela saker som man inte har drömt om. Jag är inte så där att jag vill bestämma allting själv och lägga upp en plan. Utan det är kul att få annorlunda förslag från människor som man har förtroende för. När jag till exempel spelade DN:s gamla chefredaktör Herbert Tingsten, för många år sedan, så hade jag aldrig drömt om att spela honom. Men det blev mitt finkulturella genombrott och en av de större succéerna som jag har gjort i min teaterkarriär.

Tillbaka till kungafamiljens privata avdelning. Inifrån operasalongen hörs hovkapellet öva inför kvällens föreställning. Stråkarna är en perfekt ljudbild när jag kliver in genom dörren som Robert Fux just öppnade. Gyllene, gnistrande, guld är ord som beskriver rummet väl. Närmare en balsal i ett Disneyslott kommer jag nog inte. Några målningar på väggarna bryter av metalltemat:

– De har prins Eugen, målarprinsen, målat, förklarar Robert Fux.

Han är onekligen bra på att öppna stängda rum, men finns det verkligen ingen specifik dröm framöver?

– Jo, men det är väl klart, säger han, och berättar att han ska uppträda med sin egna förställning ”Dragshow – en nära döden-upplevelse” i Wien, två veckor efter intervjun.

– Den har jag spelat i Sverige innan, men utomlands kommer den att heta ”Apokalipsync – a very swedish experience about death”. Det är en dragförställning som kretsar mycket kring döden och det som man vill gömma undan. Den utspelar sig på en soptipp och det är jag. Jag är en soptipp av minnen, drömmar, erfarenheter och gamla reafynd, förklarar han och fortsätter:

– Det ska bli kul, det är en sådan där grej jag är nyfiken på, hur är det att spela utomlands. Det finns alltid platser som lockar. Jag tänker på när jag började showa i rondeller i Kalmar. Jag satt på Tullslätten i olika kostymer från Triangelteatern. Jag kanske borde göra en rondellföreställning igen? Det var också ett sätt att utforska plats, både yttre och inre. Att ta sin plats, och sedan se till att folk håller sig jävligt cirkulerande. Det är ganska skönt.