REPORTAGE: Nybroduo gör succé i Moulin Rouge – spelar för hundratusentals

Salongen pulserar. Den är fylld till bristningsgränsen. Sorlet dånar ännu mellan stolsraderna och i utkanten av scenen rör sig cancan-dansare ljudlöst, nästan som vålnader. Dekoren tornar upp sig framför oss med upplysta balkonger, sirliga ornament och till höger en stor, skimrande väderkvarn.

Så kliver Andreas Wijk in genom bakdörren. Diskret, nästan omärkligt, tassar Nybrosonen mittgången fram med osäker hållning och en sliten portfölj i ena handen. Det känns som att han är en av oss, en av alla besökare som med mild förvirring letar efter sin sittplats framför Chinateaterns scen. Det är han inte. Han är allt annat än det. Han är en av kvällens två stora stjärnor.

Ett ögonblick senare dundrar föreställningen igång. Dansare, sångare, musiker och skådespelare vräker sig till tonerna av ”Lady Marmelade”. Dekadensen flödar ner över publikhavet och det är lätt att glömma bort att vi faktiskt inte befinner oss i Paris under det sena 1800-talet. Närmare bestämt på nöjesetablissemanget Moulin Rouge.

Tiden flyger. Musiken från filmen flätas samman med listettor från vår tid. Katy Perry, Sia och Lady Gaga – hitkavalkaden tycks aldrig ta slut. Så händer det plötsligt. Uppifrån taket hissas hon ner. Sittandes i ett gigantiskt hjärta, iförd en klänning som närmast bländar publiken med sitt skimmer. Hela vägen från de småländska skogarna, ända in i strålkastarens sken: Marsha Songcome.

Vad är oddsen? Tänk att huvudrollerna i landets mest hajpade musikal just nu – Chinateaterns största uppsättning hittills – spelas av två artister från Nybro.

Låt oss spola tillbaka tiden ett par timmar. Vi befinner oss i Chinateaterns folktomma foajé. Marsha Songcome visar oss upp på övervåningen och ett par minuter senare kommer Andreas Wijk inrusande i full fart. Han har just parkerat sin scooter utanför entrén och virvlar uppför trappan med lysande ögon och ansiktet format till ett brett leende. Hans ankomst är allt annat än diskret den här gången.

– God morgon! utbrister han och kommer sedan på att klockan passerat 15.30. Han fortsätter:

– Först måste jag bara säga hur roligt det är att ni är här! Det känns lite som att möta sin barndom i Hanemåla.

Andreas Wijk föddes i Nybro 1993 och bodde där tills han var tolv år. Ett gäng formativa år, förstås, och trots att han hunnit lämna Småland när han fick sitt genombrott som modebloggare, modell och sedermera artist finns det alltid en del av honom som längtar tillbaka.

– Några år efter att vi flyttat stannade vi till i Nybro på väg till Öland. Många gillar ju att åka förbi sitt gamla hus men jag tog det steget längre och knackade på. ”Hej, jag har bott här på Slåttervägen, får jag komma in?”. Och det fick jag, haha!

Det skiljer bara fem år mellan honom och hans motspelare Marsha Songcome. Trots att de växte upp i samma lilla stad hade de aldrig tidigare kommit i kontakt med varandra. Inte förrän de möttes på auditionen till ”Moulin Rouge”, där de av en slump parades ihop och omedelbart fann varandra.

– Första gången vi träffades var fem minuter innan vi sjöng vår första låt ihop. Jag tror att vi fick rollerna för att de såg vår kemi. Den där Nybrokemin liksom, säger Andreas Wijk och skrattar än en gång.

Han har aldrig tidigare stått på en musikalscen. Marsha Songcome, däremot, börjar bli en riktig veteran. Hon har spelat Jasmine i Londonuppsättningen av ”Aladdin”, Esmeralda i Göteborgsoperans ”Ringaren i Notre Dame” och senast syntes hon i stormusikalen ”The Bodyguard” på just Chinateatern i Stockholm. Att nu få ta sig an rollen som glädjeflickan Santine – spelad av Nicole Kidman i filmen från 2001 – tycker hon är helt fantastiskt.

– Det var min absoluta favoritfilm när jag växte upp! Och Santine har så många olika sidor. Utåt sett är hon en nattklubbsstjärna med spotlight på sig, men på insidan är hon en person som aldrig fått vara kär på riktigt. Hon miste sina föräldrar som 12–13-åring och har bott flera år på gatan. När hon nu träffar Christian blir det kärlek på en gång trots att hon vet att det är förbjudet.

Christian, alltså Andreas Wijks karaktär, spelas i filmen av Ewan McGregor. Han har tagit sig från London till Paris för att satsa på sina drömmar och hamnar mitt i den bohemiska revolutionen. När han, tack vare ett dråpligt missförstånd, hamnar ensam med Santine på Moulin Rouge faller de omedelbart för varandra.

Samtidigt tampas klubben med ekonomiska bekymmer och Santine måste charma in sig hos en rik men otäck greve för att han ska vilja skjuta till lite pengar. Hon befinner sig i en rävsax – om hon följer sitt hjärta sviker hon alla sina vänner och kollegor. Och som om det inte vore nog drabbas hon av en olycksbådande hosta...

– Hon har så väldigt mycket vilandes över sina axlar. Jag älskar den här kontrasten, att publiken får vara med och uppleva en musikal som innehåller allt. Du har humorn, fina sånger, stora ballader, högt tempo, stora dansnummer och en fin kärlekshistoria. Man får se flera sidor och verkligen bli berörd, berättar Marsha Songcome.

Och hon har rätt – musikalen är riktigt maxad. Från glädjerusiga, megapampiga dansexplosioner till det nattsvartaste mörker och ond, bråd död. De två huvudrollsinnehavarna får svängrum att gnistra och glimma – som skådespelare men kanske framförallt som vokalister. Deras röster utför akrobatiska konster som de flesta sångare bara drömmer om. För detta har de också hyllats av kritikerkåren.

– Det har nog varit det svåraste för mig, att jag sjunger så otroligt svåra låtar. Jag är med i 14 nummer och tar toner jag nästan aldrig tagit förut. Jag har utvecklats på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Mina stämband orkar så mycket mer än innan, de är nog de starkaste musklerna i min kropp just nu, säger Andreas Wijk.

För Marsha Songcome har den emotionella biten varit svårast:

– Att känna de här känslorna kväll efter kväll är ganska tungt. När det är mycket smärta med i bilden måste jag gå in i mig själv för att hitta rätt sinnesstämning. Jag går igenom minnen av sådant jag själv varit med om och tänker på saker i världen som känns jobbiga. För mig blir känslorna på riktigt. I början gick jag bara hem till hotellet och satt i ett mörkt rum och grät. Jag har svårt att släppa det.

Efter en stunds samtal reser vi oss upp. Försiktigt smyger vi in i salongen där en av föreställningens dansare repeterar sina steg på den stora scenen. Vi fortsätter in i kulisserna, som inte visar sig vara större än en mörk, smal passage där artisterna får trängas de stunder de själva inte står i strålkastarljuset. På väggarna sitter flera skärmar och monitorer som visar vad som händer både ”on stage” och ”backstage”.

– Härifrån sköter de hela showen, med ljud, ljus, ridå och allt. Han som står här är spindeln i nätet, förklarar Marsha Songcome.

Vi krånglar oss förbi och fortsätter ut i ett kalt trapphus med spiraltrappa. Ett par våningar upp når vi de båda Nybroartisternas respektive loger. Marshas är fullknökad med spektakulära klänningar dekorerade med pärlor, fjädrar och gnistrande stenar. Andreas kostymförråd är lite mer modest, men hela väggen är täckt av gulliga hälsningar från nära och kära som sett föreställningen.

– Mina föräldrar har varit här fem gånger, och ska se den snart igen. Jag har köpt så många biljetter till dem, säger han och skakar leende på huvudet.

Ännu är det flera timmar kvar tills kvällens show drar igång, men förberedelserna har redan startat. I ett rum sitter Zain Odelstål insvept i ett tygskynke framför spegeln medan hår- och sminkstylisten lägger en sista hand på hans frisyr.

– Zain är en av dem som har koreograferat föreställningen! Han är liksom ”the big dog”, säger Andreas Wijk och lägger sina händer på kollegans axlar.

Vår rundtur fortsätter och vi får se allt från syateljéer till långa rader av peruker på vita små huvuden. Överallt möter vi människor som hälsar glatt på Marsha och Andreas.

Det känns som att ni har väldigt bra stämning i ensemblen?

– Ja, det är verkligen kärlek som bubblar här. Vi är ett härligt gäng, säger Andreas Wijk.

Mörkret har sänkt sig runt Chinateatern och det börjar bli dags för oss att runda av. Marsha och Andreas skyndar iväg för att göra sig i ordning och några timmar senare ser jag dem igen – men från min plats i publikhavet. Deras röster gifter sig perfekt med varandra och när de gestaltar det olycksdrabbade kärleksparet är det nästan så att jag tror att de är kära i varandra på riktigt.

Det kanske är som Andreas säger. Den där Nybrokemin kanske trots allt är på riktigt.