Ren slump förde dem samman – nu har de levt och jobbat ihop i 40 år

Tänk dig följande: Det är sensommar. Året är 1977, du är en 19 år gammal Helsingborgstös och sitter som på nålar i ett klassrum på en folkhögskola i en främmande stad. Du känner ingen här, och idag är första dagen på terminen. Estetisk linje, som sig bör. Bänkarna är fullsatta – så när som på två platser. Läraren noterar att det saknas två elever men påbörjar lektionen ändå.

Så hörs det plötsligt ett ljud utanför fönstret. En bilmotor närmar sig, och den ställer sig inte borta på parkeringen. Istället syns snart en blågrå Amason sladda in precis framför porten. Där blir den stående. Ingen kliver ur. ”Åh, där kommer de ju”, säger läraren och skyndar sig ut på skolgården. När han kommer tillbaka har han två ynglingar i släptåg. Din blick dröjer vid en av dem. Du synar honom från topp till tå. Håret är halvlångt och han har på sig någon slags kraglös frackskjorta med långa slitsar i ärmarna. Innan du vet ordet av har din hjärna format en tanke:

– Den där ska jag ha!

Karin Scharp skrattar högljutt åt minnet. Det har gått mer än fyra decennier sedan den där dagen, som skulle komma att forma hela hennes liv. Killen i den yviga frackskjortan hette nämligen Ulf Johansson, och idag – en disig höstdag 2024 – sitter han bredvid henne vid köksbordet i Resmo. Att det blev så kan de faktiskt tacka den där folkhögskoleläraren för.

– Jag och min kompis Matte hade anmält oss till kursen men när vi kom fram – sena, såklart – sa Matte: ”Vi skiter i det här, vi drar till Köpenhamn istället”. Backen låg i och vi tänkte precis köra därifrån när läraren kom ut och drog in oss, berättar Ulf Johansson.

Och tur var väl det, annars hade han och Karin aldrig träffat varandra. Han hade aldrig kommit i kontakt med keramiken, aldrig startat ett krukmakeri och definitivt inte blivit pappa till sina två döttrar.

– Jag måste bara säga det. Vilken slump det var, säger han.

Resten är, som man säger, historia. Efter två folkhögskoleår hade paret fått testa på många olika konstnärliga tekniker, men båda fastnade direkt för keramik. De sökte sig vidare till Capellagården i Vickleby och därefter fanns det inga direkta planer. De var fortfarande unga och hankade sig fram med ströuppdrag och sommarjobb på en gotländsk stenkärlsfabrik. Så bestämde de sig för att köpa ett hus på Öland. Ulf – som är uppvuxen på en gård i Seby – åkte runt med sin mamma och tittade på olika små stugor, den ena mer nergången än den andra.

– Till slut ville hon inte ens gå ur bilen. ”Nej, inte det där skithuset” sa hon och så åkte vi vidare. Men när vi kom hit sa hon direkt: ”Det här huset ska ni ha”. Och då sa jag ”Jaha, då gör vi väl så då”. Och så blev det så.

Huset ifråga var den gamla livsmedelsbutiken i Resmo. Här kunde de bygga en verkstad på bottenvåningen och bo på ovanvåningen. Kalaset kostade 140 000 kronor och det var betydligt mer än vad de två unga keramikerna hade på kontot, men de fick stöttning av sina familjer. Några månader senare slog de upp portarna till sin egen verksamhet – Resmo krukmakeri.

– Vi installerade en ugn och sedan började vi bara dreja. Utanför satte vi upp en skylt där det stod ”Keramik – Öppet” men så kom det in en första kund och vi tyckte nästan att hon fnös åt oss. Så vi gick genast ut och hämtade in skylten, säger Karin Scharp med ett gapskratt.

De två unga keramikerna visste ingenting om att driva egen verksamhet, men på något vänster fick de ändå ihop det. De första månaderna var tuffa, framåt sommaren blev det dock mer ruljangs. Snart hade de byggt upp en krets med stammiskunder och med lite keramikkurser som komplement kunde paret snart försörja sig helt på sin nya verksamhet. Men att visa upp sina alster för främmande människor – som dessutom kunde ha åsikter! – det var inte lätt att vänja sig vid.

– Vi hade inte riktigt varit med om det, att folk kom in och tyckte till om det vi gjorde. Det är mycket enklare att sälja andras saker än sina egna, säger Karin Scharp och får medhåll av Ulf Johansson:

– Och att sätta pris på sina egna grejer! Det är svårt alltså. Det är nästan så att man inte vill göra något nytt, bara för att det är så jävla jobbigt att hitta på ett pris.

Så, hur ser vardagen ut på Resmo krukmakeri? Paret bor fortfarande i lägenheten ovanför verkstaden och har därför ganska fria dagar där jobb och privata bestyr flyter in i varandra. Oftast inleder de dagen med en gemensam promenad på Alvaret, och sedan skrider de till verket. Butiken öppnar klockan tio och eftersom verkstaden ligger i butikslokalen kan de arbeta på hela dagen. De har varsin drejskiva och ofta blir det många timmar böjda över dessa, sida vid sida med P1 skvalande i bakgrunden.

– Vi har alltid hållit fast vid att Ulf gör sina saker och jag gör mina. Våra formspråk är nog helt olika, faktiskt så vi har aldrig beblandat oss så mycket med varandras grejer, säger Karin.

Vad skiljer era formspråk åt?

– Han jobbar mer med runda former, till exempel hans kannor och vaser. Jag gör nog lite mer raka grejer.

Ulfs rundade kannor har blivit något av en bästsäljare. Han har gjort dem på i princip samma sätt sedan 1983 och kundernas efterfrågan tycks aldrig minska.

– Jag tror att man har det i sig, på något vis. Jag försökte göra på ett annat sätt men det blev inte bra, säger han och skrattar.

Det är fascinerande att se samspelet mellan de två livskamraterna. Karin är yvig och rör sig runt i rummet – värmer hon inte på bullar så är det kaffet som ska kokas – medan Ulf är betydligt mer eftertänksam. De skrattar ideligen med varandra och stundtals avslutar de till och med varandras meningar. Ibland tycker de samma sak, men lika ofta börjar de skämtsamt gnabbas om hur saker och ting i det förflutna egentligen gick till. ”Äh, det där har du glömt!”, säger Karin flera gånger under intervjun, medan Ulf kliar sig fundersamt i huvudet.

Utifrån känns de onekligen som ett riktigt radarpar. Men är det verkligen så här enkelt att jobba med sin partner? Finns det inga nackdelar alls?

– Vi är ju ett team. Vi är inte likadana utan kompletterar varandra. Nästan alla dygnets timmar spenderar vi tillsammans men jag vet inte... jag har inga problem med det. Som bondpojk är jag van vid det hemifrån, förklarar Ulf Johansson.

– Vi tänkte aldrig ett dugg på om vi skulle jobba ihop eller inte, vi ville bara ha en verkstad. Jag tror att man tänker för mycket idag. Vi hade redan levt ihop ett tag och är nog sådana som personer att vi inte planerar så mycket. Det har aldrig varit några problem, fyller Karin Scharp i.

Något som däremot kan vara knivigt när man arbetar som Ulf och Karin gör, är att hitta en balans mellan jobb och fritid. Att bo ovanpå sin verkstad har förstås många fördelar, men ibland är det svårt att låta bli att gå ner och dona med något. För Ulf sker återhämtningen bäst i hemmet, medan Karin älskar att ge sig iväg och träffa människor.

– För mig är det en räddningsplanka, kan jag känna. Jag behöver komma härifrån. Just nu är jag borta fyra kvällar i veckan och jag tycker att det är kul. Bland annat rider jag och går på tabata. När man sitter vid en drejskiva flera timmar om dagen måste man röra på sig, annars blir man stel som en pinne, berättar hon.

– Jag, däremot, är en stugsittare, säger Ulf och skrattar. Jag gillar att sitta här uppe eller att hålla på i trädgården. Det blir en hel del steg per dag när man går runt och fixar med huset och det räcker för mig.

I år har Ulf och Karin varit ett par i 47 år. Likväl skulle det dröja ända till 2019 innan de gifte sig och nu i november firar de femårig bröllopsdag.

– Det var bankens fel, muttrar Ulf, och Karin skiner upp:

– Vi skulle gå och skriva ett nytt testamente, men den där gubben, alltså rådgivaren, sa att man aldrig kan få det lika bra som om man gifter sig. Då sa Ulf ”Jaha, då går vi hem och gifter oss och så syns vi sen”.

Var det kanske Sveriges minst romantiska frieri?

– Haha! Vi ringde i alla fall till vår borgerliga vigselförrättare och då var hon i Boston. Men hon sa ”jag hinner nog hem!” och så gifte vi oss lördagen därpå, minns Ulf Johansson.

Det modesta bröllopet ägde rum nere i verkstaden och firades med en god middag i hemmets lugna vrå. Sedan dess kan de två keramikerna kalla varandra för man och hustru, men det verkar inte vara något som de slänger sig med. På 70-talet var det ingen som gifte sig i deras kretsar och de tror att det är de idealen som gjort att det dröjde så länge innan de kom till skott.

– Men jag blev gift till slut! utbrister Karin glatt.

Med tanke på att krukmakeriet, relationen och familjelivet verkar vara sprunget ur en enda stor slump kan jag inte låta bli att undra: vad hade Ulf och Karin gjort om de aldrig blivit keramiker? De har sina teorier.

– När jag gick gymnasiet tänkte jag bli lärare, och pappa var på mig om att läsa juridik. Tiden på folkhögskola var bara tänkt att bli ett sabbatsår. Så här i efterhand tänker jag att jag nog hade kunnat läsa ekonomi, men det var inte något man gjorde på 70-talet. Då gick man samhälle och så blev man socionom, säger Karin.

Ulf, som är några år äldre, hade redan påbörjat en yrkesbana som snickare innan han träffade Karin, och kanske hade han fortsatt på det spåret om de aldrig träffats. Högst motvilligt, ska tilläggas.

– Nej, jag trivdes inte alls, men jag kunde slå i en spik så det hade kanske blivit så ändå. Ett tag var jag inne på att åka till Polen och snickra, men jag vet inte.

Kanske är det trots allt roligare att blicka framåt än att stirra sig blind i backspegeln, tänker jag och ställer en sista fråga vid köksbordet i Resmo. Det blir Ulf som står för svaret:

Nu har ni drivit krukmakeriet i över 40 år, hur länge tror ni att ni kommer hålla igång det?

– Så länge det går. Man får bära ut oss med stövlarna på.