Rasmus Daugbjerg skriver nyskapande om främlingsskap, vidskeplighet och ryktesspridning
Ryktet
Författare: Rasmus Daugbjerg
Översättning: Andrea Lundgren
Förlag: Flo förlag
När den danska författaren Rasmus Daugbjergs roman ”Troll” kom ut på svenska förra året väckte den stor uppmärksamhet. Kanske har vi inte läst något lika mystiskt, gotiskt och nyskapande sen Mare Kandre gav ut sina första romaner, om ens då. Eller okej, Daugbjergs översättare Andrea Lundgren, som också är författare, har givit ut ett antal böcker med besläktad stämning. Därför är det ett lyckat drag att låta henne översätta Daugbjerg – hon gör det med djup kännedom om hans världar. Men själva språket och bildvärlden, de är ändå Daugbjergs egna. Ingenting liknar detta.
Det gäller även för romanen ”Ryktet”, nyutkommen i Sverige men egentligen författarens danska debut.
Boken handlar om en främling som kommer till byn, men som aldrig själv får tala i texten utan tilltalas som ett du, som bara blir synlig genom de övriga bybornas röster. De har alla märkliga, arkaiskt klingande namn, som Hvalp, Sølver, Troggel, Svalte, Kalke, Anselma, Farald och Flughuvudet, och alla har de sin egen, alltid misstänksamma, inställning till inkräktaren. När han (han är inte tydligt könad, men kallas någon gång för ”änkling” på grund av en eventuellt död fru) börjar sälja liljekonvaljer är det något slags smygande parallell till ryktesspridningen – liljekonvaljerna uppskattas först för sin skönhet men den söta doften sprider sig snabbt och smittar, gradvis alltmer kväljande, depraverad och toxisk.
”Den här romanen är en blandning av gamla landsbygdsskrönor, skruvade surrealistiska synvillor och skeva intryck.”
”Ryktet” förmedlar också ett ständigt, underliggande hot mot främlingen: ”…vi har tagit så många stora beslut de senaste åren, att vi inte orkar ta fler /…/ det är därför du inte har blivit utkastad från staden än.”
I den lilla namnlösa staden, som egentligen mer liknar en by eftersom invånarna tycks vara ganska få och intima med varandra, kör man plog med hästar. Kött köper man hos slaktaren, kyrkan har stor makt. Här finns likheter med Mare Kandres roman ”Bübins unge” på så vis att den medeltida stämningen osäkras av enstaka, samtida inslag. Hos Daugbjerg röks det till exempel en del cigaretter – även om någon typ av cigg har funnits sen 1600-talet, så började de knappast kallas så förrän i modern tid.
En av figurerna är ett slags orakel, eller ett naturbarn, kallad Tvillingen. Tvillingen konstaterar att ”…det inte är alla som kan vara i skogen utan att bli galna”. Skogen är lika hallucinatorisk som i Daugbjergs roman ”Troll”. Där finns till exempel Urhålet, en sjö, eller enligt bokens drömlogik ”skogens mun”, som hotar att svälja allt och alla.
Den här romanen är en blandning av gamla landsbygdsskrönor, skruvade surrealistiska synvillor och skeva intryck, men den gestaltar också ett slags krig mellan Gud och naturen, och befolkas av en massa otäckt skumma varelser, till exempel nattsvärmare, men även underbara, underliga djur. Till den kategorin hör exempelvis den ”gamla fågeln med alldeles för långa ben” som håller till vid kyrkan, den som smaskar ”saltbär”, vad nu det är, så att näbben blir blodig. ”När du ser fågeln kommer du att stirra på den och tänka att du älskar den. Första gången vi såg den älskade vi den mer än vi var förberedda på. Det är ingen av oss som tror att det kan finnas vackrare fåglar i andra städer”.
”Rasmus Daugbjerg är alltså ingen ofarlig sagofarbror. Under ytan döljer sig ett politiskt budskap om hur det går till när rädslan tar över. Plötsligt kan den fruktade främlingen bo i vem som helst, i grannen, inom dig själv.”
Jag brukar inte använda uttryck från amerikanska flumhippies, men nu måste jag faktiskt det: ”The veil is thin”. När jag läser Daugbjerg känner jag att slöjan mellan världarna är skör och genomsläpplig. Overkligheten, eller en helt annan verklighet, den lyser in genom revorna. Tiden har stannat, förvriden, den veckar sig och hål öppnas, den är full av möjliga utgångar, tunnlar mot ett förflutet universum.
Man kan därför få för sig att romanen utspelas under en tidsperiod när människosläktet inte visste särskilt mycket om hur kroppen, världen och naturen funkar, utan fick gå på vidskepelse och gudstro. Vidskepelsen är granne med ryktesspridningen, som i sin tur hänger ihop med de mindre byhålornas sociala kontroll. Men nuförtiden finns ju vidskepligheten även i de vidsträckta sociala medier som kryllar av visklekens konspirationsteorier. Kanske är det ingen fjärran forntid i nåt slags murrig småstad Daugbjerg gestaltar, utan vår egen samtid i den globala byn, med dess mischmasch av alternativa fakta och en tro på galna gudar typ Elon Musk, kristaller och, vad vet jag, kollodialt vatten. Ingen vet egentligen vad som pågår, det enda som är säkert är att alla är rädda och/eller sorgsna, och därför sprider oreflekterade vanföreställningar. Vad är mer aktuellt än just ryktesspridning?
Rasmus Daugbjerg är alltså ingen ofarlig sagofarbror. Under ytan döljer sig ett politiskt budskap om hur det går till när rädslan tar över. Plötsligt kan den fruktade främlingen bo i vem som helst, i grannen, inom dig själv. Ryktena och skvallret växer till ett enhetligt subjekt, ett högröstad utstötningsmassa, ”de goda” som ”driver ut ondskan”, ett drev där alla är medlöpare men ändå själva kan drabbas av den nyckfullt utfärdade domen: ”Din själ är förtappad, du kommer aldrig att lyda Gud”. Sen blir man slagen och utsmetad till en köttpöl på marken.
