Premiär för Byteaterns nya samtalsserie – blickar både framåt och bakåt i tiden

Det blev ett intressant samtal som spretade åt lite olika håll, men framför allt kom att handla om behovet av de mänskliga möten som scenkonsten skapar och som så många längtar efter idag.

Det är ju något som blivit extra tydligt nu under pandemin, när kulturen gått på sparlåga och så gott som alla teatrar har tvingats hålla stängt.

– Scenkonsten är ett annat medium än film. Den skulle tappa sin roll utan det levande mötet, förklarade Katarina Ellborg, lärare och forskare vid Ekonomihögskolan i Kalmar.

Hon var en av de tre gäster som var inbjudna att delta i torsdagens samtal, alla på coronasäkert avstånd via länk.

Samtalet, som fått rubriken 100 år med Byteatern, var första delen i den samtalsserie som Byteatern anordnar med anledning av att teatern i år fyller 50 år. Tanken är att inte bara att blicka bakåt på Byteaterns historia utan också undersöka scenkonstens roll i samtiden och sia om dess framtid.

Det var främst den uppsökande teatern, ”teatern där du bor”, som stod i fokus under torsdagens samtal.

– Turnerandet är ju fortfarande kärnan i Byteaterns uppdrag som länsteater, konstaterade Edvin Bredefeldt, som ledde samtalet tillsammans med sin skådespelarkollega på Byteatern, Agnes Hargne Wallander.

En stark önskan att åka runt i landet och sprida kultur och scenkonst till människor utanför storstaden, det var också drivkraften hos den grupp unga konstnärer och konststuderande som startade Byteatern för 50 år sedan. 1971 seglade de ut på sin första turné för att spela dockteater för barn ombord på den ombyggda fraktskutan M/S Helene.

De ville göra ”ett försök att upprätta kontakt och i liten skala ge ett alternativ till den kommersialiserade ”kultur” som möter folk i avfolkningsbygderna”, som det stod i ett brev från gruppen inför första turnén. Ombord på teaterbåten fanns bland andra Bodil Göransson, som i många år var dockmakare och scenograf på Byteatern, och en av gästerna i torsdagens samtal.

Hon berättade om hur hon och hennes teaterkollegor spelade i båtens ombyggda lastrum och hur de ordnade med musik-och maskverkstad för barnen på de platser där skutan la till. Hon konstaterade också att det var flera fria teatergrupper som etablerade sig ute i landet på 70-talet.

– Ja, det var en annan tidsanda då, konstaterade Edvin Bredefelt men påpekade samtidigt att uppdraget för den turnerande teatern i stort sett är detsamma än idag.

Scenkonst för alla, oavsett bostadsort och storlek på plånboken, var ett centralt tema under samtalet.

– Det är jätteviktigt med turnerande teater, som når ut till alla. Det ska vara bra kultur med mening och alla ska ha råd med den, sa Jensy Elvung, från Åfors teaterförening, som också medverkade i samtalet.

Jensy Elvung som har växt upp och bott nästan hela sitt liv i Åfors sa också att hon aldrig uppfattat kulturen på hemorten som kommersiell, utan bara som en rik, spännande kultur som bars upp av glasriket, den lokala konsten och teaterföreningen.

Hon tror att ett rikt kulturliv kan motverka avfolkningen av en bygd och få folk att stanna kvar. Katarina Ellborg är inne på liknande tankar när hon försöker sia om framtiden.

– Vi håller på att få en annan befolkningsstruktur i Sverige. Man söker inte bara boende för jobbens skull utan av andra skäl, som livskvalitet, och här spelar kulturen en stor roll, förklarade hon.

Hon konstaterade att många människor i dag väljer att flytta från storstäderna ut på landsbygden och att pandemin tycks ha påskyndat den utvecklingen.

Kommer pandemin att leda till att scenkonsten förändras och även på sikt blir mer ”coronaanpassad”? Det var en annan fråga som ventilerades. Men det trodde nog ingen av deltagarna, som återigen betonade vikten av levande möten människor emellan.

– Scenkonst är ett levande möte som jag tror blir ännu mer attraktivt efter pandemin. Folk längtar efter att få se scenkonst tillsammans på teatern och i bygdegårdarna, sa Katarina Ellborg.

Hur ska då Byteatern tackla framtiden? Det var kanske ändå den stora frågan under samtalet. Katarina Ellborg efterlyste ett arrangörsperspektiv på det framtida turnerandet.

– Det är viktigt att inte bara erbjuda något utan utveckla ett närmare samarbete med arrangörerna på orten. Att de inte bara blir mottagare utan deltagare.

Bodil Göransson instämde.

– Teatern måste ut till människor och möta dem, beblanda sig med dem, så de känner att det här är något vi gör tillsammans. Inte bara komma och riva av en föreställning och sen sticka hem igen.

Även Jensy Elvung betonade vikten av det mänskliga mötet, mellan teatrar, arrangörer och publik.

Och man får inte glömma bort fikat efter föreställningarna, det var de alla överens om, lite på skämt men nog mest på allvar.