Philip Teirs familjeporträtt är lågmält och klarsynt

Jag kommer att tänka på Fredrik Lindströms gamla boktitel ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna?” Philip Teir har svaret: De älskar, ogillar, rensar ogräs, lagar middag, gömmer flyktingar, lyssnar på en låt som kommer att förändra deras liv, förtränger, bråkar om ärvda sommarstugor, röker gräs, har pretentioner, tystnar, gör så gott de kan. Och så runkar de, snackar om att runka, och till slut runkar någon armen ur led.

Teir tecknar på sitt lågmälda, balanserade vis en historia om klass, normer, längtan, identitet, uppgivenhet och hur klangbotten mot vilken vi finner vår tonart utgörs av andra människor. Familjen och dess omgivande typer blir, trots ”normaliteten”, aldrig stereotyper. Genom sömlösa perspektivskiften träder samtligas bevekelsegrunder fram – utom möjligen hos en man helt utan behov. Han äter knappt. På tilltal svarar han alltid bara: ”Sorry.” Honom vill jag veta mer om.

”Eftermiddag i augusti” är en roman om brytpunkten mellan tiden då ingen pratade om känslor, och samtiden – när vi knappt pratar om något annat än känslor. Den mest gängse bilden folk har av sin uppväxt är ju, som romanens lillasyster Josefin uttrycker, att ingen någonsin pratade om något ”på riktigt”. Men frågan är om alternativet som vi nu genomlever är bättre? Att bita ihop, tiga och traggla vidare … Kanske hade det något, ändå?

Då och då under läsningen längtar jag efter något som sprakar till, ett temperament. Det beror inte på berättelsen, utan på berättandet – en sval distans. Kanske är den en del av helheten? Teirs gestaltning av den moderna människans helstekta, friterade dopaminreceptorer? En avslöjande, klarsynt roman, oavsett.