Persbrandt, Hanzon och Endre är magiskt bra i ”Dödsdansen”

Edgar och Alice lever i ett äktenskap där de rutinmässigt försöker överträffa varandra i att såra och förödmjuka den andra. Paret har varit gifta i tjugofem år men äktenskapet är isande kallt. De är isolerade på en befästningsö långt ut i skärgården och byggnaden de bor i var en gång fängelse. Edgar har inte nått graden som yrkesmilitär som han strävat efter. Alice lyckades inte förverkliga drömmen att bli en känd aktris. De skyller sina misslyckanden på varandra.

Kalmarsalens stora scen är ödslig i grått och svart med ett trägolv med tre enkla stolar som flyttas runt efter vad som händer. Några dova pianotoner i bakgrunden då och då förstärker tomheten och tystnaden.

Det ger utrymmet helt åt skådespelarna, och Lena Endre och Mikael Persbrandt är formidabla som paret Alice och Edgar. De känner varandra utan och innan och vet var stötarna ska sättas in. Var de ömma punkterna är. De har utvecklat ett mästerskap i att plåga varandra på ett utstuderat grymt sätt och det hör till dagsrutinen. Det verkar som de egentligen är uttråkade, för vad finns att göra förutom det?

De har inget umgänge utan verkar bara se ner på de andra som bor på ön. Hatet och föraktet har rått i äktenskapet från första dagen. Få glimtar av glädje har funnits, barnen skickades iväg för att slippa helvetet i hemmet.

Nu är det silverbröllopsdag, och ska det firas?

Så får de besök av Kurt, Alice kusin. Kurt i grå kostym in i allt det svarta och kontrasten är stor. Han talar hövligt och släpper in ny luft i rummet där bitterheten sen tjugofem år nu briserar, och han blir själv indragen i dramat.

Mikael Persbrandt spelar rollen av Edgar och fångar ens uppmärksamhet totalt. Han rör sig över scenen, vacklar mellan högmod och klagolåt och behärskar kroppens alla sätt att uttrycka dubbelheten. Han är patetisk, löjligt högmodig, vädjande. Helt enastående.

Lena Endres Alice står rak, men med röst och tonfall får Endre hennes hat och bitterhet att bli rent demoniskt, att träffa som giftpilar som verkar fullt ut.

Den vänligt hövlige kusinen Kurt, känsligt spelad av Thomas Hanzon, blir alltmer förskräckt över vad han är med om. Det kryper i en av obehag när han förändras, dras med i lögnhärvan och tappar bort vem han är. Det är rörande att se hur han lyckas ta sig tillbaka till sig själv.

Det är magiskt hur man sugs in i det som händer på scenen under nära två timmar. Andra akten är så spännande att jag helt glömmer tiden. Det är en stor upplevelse vi får vara med om, Strindbergs klassiska drama med några av Sveriges bästa skådespelare. Efteråt står publiken upp och applåderar.