Överhängande risk att slumra till om du ser ”På gatan där jag bor”
På gatan där jag bor
Skapad av: Mikael Newhil.
Regi: Lena Koppel.
I rollerna: Lena Philipsson, Ilkka Villi, Claudia Galli och Leif Andrée med flera.
Premiär den 17 november på Viaplay och TV3.
Omdöme baserat på samtliga sex avsnitt.
På den stillsamma småstadsgatan där Nina bor är ingen ensam och alla håller av varandra – precis som i den Orup-komponerade hitlåten ”På gatan där jag bor”. Den har inspirerat tv-serien och givit den dess titel.
Låten slår an en lätt sentimental och behagligt varm ton som löper genom berättelsen om Nina och hennes grannar.
Nina bor i en villa med sina två tonårsbarn. Hennes man gick bort för fyra år sedan. Grannen och bästa vännen Moa lever också utan karl efter att ha blivit lämnad. Lika bra det, karlar duger ändå inget till, tycker Moa. Nina säger ingenting. Hon har anlitat en hantverkare för att renovera huset, en stilig man.
Richard (Ilkka Villi), som han heter, dyker upp allt oftare och renoveringen drar ut på tiden. Grannarna börjar ana oråd. Några muttrar. Inget får rubba cirklarna i idyllen.
På gatan bor också en godhjärtad men lite butter hemmafixare, som alltid ställer upp för sina grannar, och hans hustru som bär på en smärtsam hemlighet. Och ett yngre par med ett litet barn. Mannen är tafatt, kvinnan börjar få nog.
Det är dukat för vardagsdramatik, och visst händer det saker, men inget som du inte sett åtskilliga gånger förut. Inget överraskar. En dos humor hade kanske gjort det möjligt att överse med förutsägbarheten, men ”På gatan där jag bor” lockar inte till skratt, möjligen till ett och annat leende.
Ingen skugga faller över skådespelarna. Leif Andrée, Claudia Galli, Kajsa Ernst, huvudrollsdebuterande Lena Philipsson och resten av gänget gör vad de kan av det här lama dramat.
I bistra tider som dessa kan det vara skönt och kännas tryggt att sjunka in i en berättelse som inte river upp starka känslor. Att bara kunna glida med. Men risken att du slumrar till mellan varven är överhängande.
