Monica Wilderoth: ”Låt mig vara mycket tydlig, ni kan fortsätta räkna med oss, nu mer än någonsin”

Jag har arbetat i nästan exakt sex månader på Byteatern Kalmar länsteater och i skrivande stund är vi åter mitt i den pandemi som de senaste två åren har slagit undan fötterna på scenkonsten. Dramaten i Stockholm har stängt ner hela sin verksamhet i en vecka och andra teatrar jag har kontakt med kämpar med nöd och näppe med att försöka repetera och hålla igång verksamheterna.

Jag ska ju skriva en artikel om demokrati, tänker jag, inte corona, gud vad trötta vi alla är på den! Men vänta, är det inte precis den vi slåss för nu? När vi konstant, i två års tid, kämpat med att hålla våra verksamheter igång?

Ligger inte kampen till grund för att vi lever i ett land som anser att människans lika värde är något vi inte kommer att kompromissa med och som har bestämt att konst och kultur ska finnas som en självklar del i samhället, ja till och med som en bärande pelare? Och att konsten och kulturen ska vara fri? Var någonstans har det inte med demokrati att göra?

I denna tid, där stormakter flyttar fram sina positioner, där sanning blir alternativ fakta, och där våra likheter som människor slås ut för skillnaderna i en allt snävare och mer cynisk form av individanpassning, bör våra föreställningar vi producerar på teatern för tusentals barn och ungdomar (totalt 8 324 år 2020, trots pandemi) betraktas som enträgna demokratiska handlingar.

Vilken föreställning för vilken målgrupp? Hur ser representationen ut? Känner alla sig inkluderade, sedda? Har alla råd att komma? Det går inte en dag utan att något av dessa ämnen kommer upp.

Samtalen och tankarna blir pjäser och föreställningar, blir premiärer, skolföreställningar, turnéer, kånkande av scenografi, blir kostym och rekvisita, publikmöten, skratt och gråt, applåder som sedan tystnar, blir nedpackning och återvändande och till slut utvärderingar som blir dokument som sätts i pärmar tills det är dags för nästa samtal om pjäs och föreställning.

Verklig förändring tar tid. Mycket längre tid än vad vi oftast vill. Generation efter generation flyttar vi fram värderingar, bryter mark och utvecklas.

Människan är en långsam pjäs att flytta. Och det måste hon få vara.

För det är där, i det tålamodet, som vi upptäcker att vi inte kommer någonstans med våld och betongrör. Det är där, i insikten om att vi är långsamma varelser, som vi gör det mest verkningsfulla vi kan som människor: vi sätter oss ner i världssamfund, konferenslokaler, aulor, i fackförbund och föreningar och samtalar.

Vi börjar lyssna.
 Vi uppbådar tålamod.
 Vi frågar: Vad vill vi och hur kommer vi dit?
 Vi frågar: Hur många är för eller emot det här, räck upp en hand?

Den demokrati vi lever i idag är på inga sätt självklar, den måste oförtrutligt och energiskt försvaras. Den måste värnas och utvecklas och det måste den göra på de platser där människorna bor och lever sina liv.
 Kalmar länsteater är på de platserna. Vi är i hembygdsgårdarna, på äldreboendena, i skolor och gymnastiksalar och på våra egna scener.

Varje år producerar vi scenkonstföreställningar för invånarna runt om i hela länet.
 I varje konstnärligt uttryck överskrider vi gränser, tillgängliggör, underhåller, inkluderar, utvecklar och folkbildar. Och fundamentet i vår verksamhet är likt demokratins, det långsamt enträgna och tålmodiga.

Demokratins benmärg består av nedskrivna, gemensamma förhållningsregler. På papper, i stadgar, i visioner, i likabehandlingsplaner, i bemötandekoder, i mötesstrukturer.

Och ja, det tar tid. Det är omständligt. Det går trögt.

Men ett vet vi med säkerhet för det har historien visat oss igen och igen: demokratin kan när som helst bli undanskuffad för maktlystet och våldsamt förslag på annat slags styre. Demokratin är ingen självklar institution, ingen garanterad rättighet.

Och låt oss inte tro att detta inte gäller oss. För det gör det. Så låt mig vara mycket tydlig: ni kan fortsätta räkna med oss. Nu mer än någonsin. (Ja, för vissa bör det betraktas som ett hot).

Vi kommer fortsätta hävda, genom vår verksamhet, att en levande och platstagande scenkonst är bärare av demokratiska värden som sätter dagordningen för våra barn att ta över när vi inte längre finns kvar.

Låt oss se till att de får sätta sig ner vid ett konstruktivt, fullödigt förhandlingsbord där demokratiska värden bortom de mätbara är de som frammanar konsten och kulturen och därmed människan in i framtiden.

Låt det få gå långsamt. Låt det vara enträget och tyckas gå trögt. Låt det få kännas omständligt. En levande och stark demokrati är värd allt slit, allt arbete, alla dagar i veckan.

Länge leve demokratin.

Monica Wilderoth, konstnärlig teaterchef, Byteatern Kalmar länsteater