Mattias Enn har funnit nya sätt att nå publiken

När det i vintras började talas om ett nytt, smittsamt virus på andra sidan jordklotet var det inte många som visste vad som väntade. En del avfärdade det som ännu en vanlig influensa, andra var helt säkra på att det aldrig skulle nå Sverige. Men sedan letade det sig över kontinenterna och fick oanade konsekvenser – inte minst för kulturlivet.

– Vi spelade Rudarevyn då och jag var regissör och sångare. Vi hann precis klart med våra föreställningar, men sedan hade jag ett helt vårprogram som fick ställas in, säger Mattias Enn.

Han är en sångare, skådespelare och estradör som tillbringade tio av sina uppväxtår i Ålem i Mönsterås kommun. Vanligtvis är kalendern fylld med diverse kreativa uppdrag, men i mars tog det plötsligt och obarmhärtigt stopp.

– En del arrangörer betalade ut halva gaget, en del inget gage alls och en del ville vänta och se. Jag försökte söka pengar ur olika fonder men tyvärr blev det ingenting. Så det var en ganska tyst och svår vår.

Mars blev april och i takt med att soltimmarna blev fler och temperaturerna högre öppnade sig nya möjligheter. Framåt vårkanten fick Mattias Enn en ny idé som skulle hjälpa honom att hitta ut till sin publik igen.

– Jag är en sådan där som upplevt svåra tider förr så jag började med serenadsång under balkonger och på innergårdar. Det var faktiskt ganska många som nappade. På till exempel äldreboenden kunde de boende sitta och lyssna på behagligt avstånd från fönster och balkonger.

Att kliva ut på scenen igen var en befrielse – inte bara rent ekonomiskt utan också själsligt.

– Det är så med oss scenartister, att vi inte bara står där och sjunger för vår egen skull. Man delar ju faktiskt med sig av musik och teater till andra. Det är ett samspel – jag behöver publiken, och de behöver förhoppningsvis mig. Det handlar inte bara om pengar utan också om applåder, som är så underbara att få. Jag tror att de flesta som väljer ett sceniskt yrke inte mår bra i själen om de är tysta för länge. Det gäller även lärare, guider, präster... Vi som har en lyssnande skara är ofta beroende av publikens applåder, skratt och nickningar.

Under sommaren har han förutom balkongkonserterna även haft ett antal andra uppdrag. Bland annat har han spelat i föreställningarna ”Schlager på lager” i Båstad, ”Kvinnan bakom allt” i Lund samt ”Ett sekel av revyer” i Söderhamn och Hässleholm.

Dessutom har han sedan sex somrar tillbaka ett extrajobb på Birgit Nilsson Museum i Båstad, där han arbetar med att guida besökare och berätta om den legendariska sångerskans liv. Han tror att det finns andra grupper inom kultursektorn som har det tuffare än det skrå han tillhör.

– De som arbetar bakom kulisserna har det ännu värre än vi som står på scen. Som sångare är jag ju en centralfigur och när jag sjunger är allt ljus på mig. Man glömmer lätt bort alla människor runtomkring som inte kan jobba lika självklart på egen hand.

Telefonen, som vanligtvis brukar ringa i augusti när arrangörer börja sätta ihop det kommande höstprogrammet, förblev tyst. Men för egen del väntar helt nya äventyr nu när den nya terminen drar igång.

– Jag har faktiskt kommit in på en högskola. Jag vill inte avslöja riktigt ännu vad det är jag ska studera, utan väntar gärna tills jag vet att jag trivs och blir kvar. Jag kom faktiskt in redan förra hösten så de här planerna fanns även innan corona.

Han fortsätter:

– Jag har funderat i flera år så nu var det dags. Jag har känt mycket motstånd i mig själv – det har handlat om bristande självförtroende och om ålder, att vara för gammal för att sätta sig i skolbänken igen. Men jag tror aldrig att det är fel att studera någonting. Som det ser ut nu ska vi ju gå i pension när vi är 100 år och då kan det vara bra att ha två yrken i bagaget.