Magisk skuggteater fick publiken att kikna av skratt

Snart anländer ett glatt gäng med vinteroveraller och gröna reflexvästar. De kommer från Solvändans förskola, är fem år gamla och bubblar redan av förväntan. Eftersom de inte är fler än strax över tio till antalet går det förvånansvärt smärtfritt att tjorva av ytterkläderna och slå sig ner i den mörka, lite mystiska salen. Nu kan föreställningen börja.

”Hundliv” är en översatt och dramatiserad version av den argentinska boken ”Vida de perros”, och här får vi stifta bekantskap med pojken Hicko och hans vovve Clovis. Hicko har på sistone börjat fundera – varför bor han inne i huset med sin mamma medan Clovis bor alldeles ensam ute i hundkojan? Hur kan han veta med säkerhet att han själv är ett människobarn – och inte en hund?

Hans tjatiga mamma har en himla massa tråkiga argument som är tänkta att förklara hur hon vet att hennes pojke är en människa, men Hicko känner sig skeptisk. Han vill faktiskt bo i samma hus som Clovis, och om det innebär att han är en hund – må så vara.

Berättelsen är rakt på sak och utan onödiga sidospår, vilket närmast är ett måste när man spelar för så unga barn. Ändå lyckas Anna Hammarstedt väva in så mycket träffsäker humor att femåringarna kiknar av skratt. Den okonstlade glädjen hos publiken är omöjlig att värja sig för, och även en 30-plussare garvar gott av bara farten.

Men framförallt är det förstås hantverket som fascinerar. Skuggteater är en avancerad, nästan matematisk, konstform. Det krävs ett enormt arbete att räkna ut hur ljuskällor och projektionsdukar ska placeras för att skuggorna ska falla precis som man vill.

Anna Hammarstedt använder till synes enkla medel i form av ett par skärmar, en mamma-peruk, en vit kub och små, handmålade figurer i olika former för att föra handlingen framåt – men effekten är storslagen. Pojken och hans lilla hund dansar runt på väggar, tak och golv när hon gör sina väl avvägda rörelser. Hela rummet slukas av berättelsen. Barnen följer karaktärerna med blicken och trots att det vid något tillfälle nästan (men bara nästan) blir lite läskigt har de hela tiden nära till skratt.

Samtidigt finns det utrymme för eftertanke. När Anna Hammarstedt frågar barnen: ”Hur vet jag att jag är jag? Och hur vet du att du är du?” ser man hur kugghjulen börjar röra sig innanför de små pannbenen. Vissa av dem har säkert redan glömt det, men kanske kommer något av dessa barn bygga vidare på sina funderingar och växa en centimeter på kuppen. Förhoppningsvis fångas deras tankar upp efteråt i det pedagogiska arbetet på förskolan.

Trots att jag inte alls tillhör målgruppen för ”Hundliv” lämnar jag Ölands dramatiska teater en erfarenhet rikare. Riktigt bra barnkultur har ju som bekant den effekten. Om du inte har en egen unge att ta med som ursäkt för att gå och se föreställningen, låna en av grannen! Eller, och det kanske är att föredra, ta med dig en vuxen kompis och mys tillsammans bland skuggorna i teatermörkret. En sådan här upplevelse blir man aldrig för gammal för.