Livets mening går förlorad i Västerbros intressanta dödsbok
Den svarta boken. Små berättelser om död och förvandling
Författare: Magnus Västerbro.
Förlag: Albert Bonniers.
Döden och litteraturen är ett syskonpar som går hand i hand genom människans historia. Ett mer omskrivet tema är nämligen svårt att hitta. Men är det egentligen döden vi läser om då exempelvis Dante i ”Den gudomliga komedin” träder in genom helvetets portar, eller är det livet som skildras, hur vi bör leva för att rädda våra själar? Min poäng är att det faktiskt är tre syskon som går genom historien: döden, litteraturen och livet. Och de två första förekommer rikligt i Magnus Västerbros ”Den svarta boken”. Livet däremot, alltså hoppet och själen, saknar jag.
Magnus Västerbro har med den äran gjort sig känd för bland annat den Augustprisbelönade ”Svälten. Hungersnöden som förändrade Sverige” 2018. Den nya boken är en samling berättelser som ibland har inspirerats av arkivmaterial men också härstammar från ”författarens dagdrömmar, mardrömmar och fantasier”. Döden är som titeln avslöjar mycket närvarande i de korta berättelserna. Ofta är det en brutal och rättframt skildrad död, och ibland även dödslösa vampyrliknande tillstånd. Det är en mörk men på många vis intressant bok.
Själv har jag ett ursprung i serbisk kultur där döden ständigt tillåts vara närvarande. Där åker vi till gravarna för att både gråta och festligt äta och dricka tillsammans med dem som redan har färdats till andra sidan. Det är nog därför jag i stort uppskattar tematiken i ”Den svarta boken”, där levande och döda får gå sida vid sida. Samtidigt är det något som saknas i de upprepade dödsskildringarna. Ofta reduceras nämligen den makabert skildrade döden till enbart kropp. Själen och livet har åtminstone jag svårt att hitta. Kanske tillhör det den genre som författaren tillskriver verket, ”weird fiction”. Men för mig går det djup och den mening som döden har att erbjuda både livet och litteraturen då tyvärr också förlorad i berättelserna.
