Läsarna kommer att sluka Maria Turtschaninoffs historia om människoätande monster

Maria Turtschaninoff är en fantasyförfattare i världsklass som fått rätt lite uppmärksamhet i Sverige, eftersom hon bor och verkar i svenskspråkiga Finland. Hennes serie om Röda klostret har översatts till många språk och med sin första vuxenbok ”Arvejord” (2022) fick hon till slut visst genomslag även här.

”Mantikoran” är rätt kort, omkring nittio sidor. Peter Bergting – Sveriges coolaste illustratör – har prytt nästan varje uppslag med suggestiva färgbilder. Det borde passa dagens läsovana barn. Dessutom är det roligt att Turtschaninoff provar ett nytt format efter sina lågmälda men storslagna fantasyberättelser och den rätt komplicerade strukturen i ”Arvejord”.

Man kan hävda att boken närmast är en långnovell. Det finns inga egentliga bihandlingar utan historien är helt fokuserad på Li och hennes oro för familjen och sig själv. Även för en vuxen blir det påtagligt spännande.

Jag räknar ändå inte ”Mantikoran” till Turtschaninoffs bästa böcker, men det är delvis mitt eget fel. Jag lät mig förledas till en ”vuxen” läsart och när handlingen kulminerar kolliderar min läsning med barnets verklighet, med sådan kraft att jag kände mig whiplash-skadad hela dagen efteråt. Jag hade gjort en stor invändning av detta om boken varit för högläsning, men det är den inte. Det är en mellanåldersbok och barnen som läser kommer att göra det bättre än jag.

De kommer att känna med Li, våndas med henne och kämpa med henne. De kommer att sluka boken med mantikora och allt. Kanske kan den rentav bli en märklig tröstesaga för nyblivna styvbarn. De stunder det känns tufft kan de få känna att ”så illa har jag det åtminstone inte”.