Frida Lindström: ”Kulturhuset hade kunnat bli ett nytt landmärke i Kalmar”

”Jag tror att det beror på husen. Det finns knappt en enda ful byggnad här”, svarade han och jag begrundade dessa ord. Han hade rätt. Under våra två vistelser i staden har vi knappt sett en handfull anskrämliga byggen. Oavsett om de härstammar från 1800-talet, 1960-talet eller 2017 tycks husen alltid vara ritade och uppförda med kärlek. Här har man vårdat, värnat om och – kanske framförallt – vågat satsa på arkitekturen.

Min önskan är att en dag kunna säga detsamma om Kalmar. Här har vi ett exceptionellt grundmaterial att jobba med – en hel stadskärna med anor från 16- och 1700-talet – och ändå behandlas arkitekturen som en oönskad styvdotter. Lägenhetshus får sina tidstypiska entréer utbytta. Smäckra originalfönster ersätts av klumpiga aluminiumkarmar som får rutorna att likna gapande käftar i de anrika fasaderna. Hyresrätternas fiskbensparkett ersätts med billiga klickgolv och när det byggs nya enfamiljsbostäder ska det gärna vara så själlöst, kostnadseffektivt och massproducerat som möjligt.

Vad gäller byggprojekt på kommunal nivå har man förstås en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till. Varenda litet lägenhetshus kan inte vara ett arkitektoniskt mästerverk – framförallt måste vi ju ha någonstans att bo. Men det finns tillfällen då jag undrar hur styrande politiker tänker. Ett av dem utspelar sig precis just nu, och det rör det nya kulturkvarteret.

Bygga ett nytt kulturkvarter är något man gör once in a blue moon. Det kommer inte att ske igen under vår livstid. Kanske skulle Kalmar kommun ha tagit tillfället i akt att skapa något beständigt? Någonting som lämnar avtryck, som bidrar till att lyfta stadsbilden och som framtida generationer stolt kan peka på och säga: ”Det här är ett utmärkt exempel på 2020-talets formstarka arkitektur”. Istället har man satsat på en ritning som ser ut som en mellanstadieskola.

Det är obegripligt på många sätt. Inte minst om man tittar på forskningen. Studie på studie visar att människor mår bättre i vackra miljöer. Brittiska CABE kom redan 2011 fram till att 85 procent av oss påverkas av arkitekturen i vår omgivning. 2015 presenterades en studie från University of Warwick där man såg ett samband mellan hur vacker en plats upplevs vara, och hur bra dess invånare mår. Samma sak gällde såväl storstäder som förorter och landsbygd: höga estetiska värden i närmiljön påverkade människors hälsa positivt. Detta oavsett socioekonomiska faktorer som inkomst, arbetslöshetsgrad och tillgång till samhällsservice.

Den kanadensiska forskaren Colin Ellard har specialiserat sig på ämnet. Hans forskning visar bland annat att vi påverkas starkt av byggnaders fasader. Komplexa, livfulla fasader påverkar humör och stressnivå positivt, medan stumma och monotona fasader har en negativ inverkan. Det finns också en koppling mellan brottslighet och arkitektur; i områden med färre grönområden och mötesplatser är kriminaliteten mer utbredd.

Arkitektur handlar således om mer än ”snygga hus”. Det är ett fundament och ett ramverk för exakt allt vi tar oss för i livet – och formar därför hur vi mår, vad vi gör och på vilket sätt vi beter oss.

En annan ironisk aspekt av Kalmar kommuns ambitionsnivå är att vi pratar om just ett KULTURkvarter. Att man så fullständigt kan åsidosätta kulturella värden i ett sådant projekt överstiger mitt förstånd. Det är dessutom en fatal miss att inte låta planerna bli en del av stadens varumärkesbygge. Tänk er själva – 1700-talets Kvarnholmen möter det absolut bästa av samtidens arkitektur. I förlängningen skulle ett väl utformat kulturkvarter kunna bli ett turistmål i sig.

I Skandinavien finns gott om exempel på nybyggda kulturhus för kommunen att inspireras av. På Nordjylland tronar ikoniska Musikkens hus (2014, Friis & Moltke Arkitekter) med sin internationellt uppmärksammade gestalt. I Helsingfors finns centrumbiblioteket Ode (2018, ALA Arkitekter), där det räcker att se den böljande byggnaden på avstånd för att förstå vilket mervärde den ger staden.

ALA Arkitekter ligger också bakom konserthuset Kilden i norska Kristiansand, som invigdes 2012. Det har utsetts till ett av världens 15 vackraste konserthus och tilldelats flera priser. Ett annat norskt exempel är den spektakulära museibyggnaden The Whale, utformad som just en val. Dess arkitekter Donte Mandrup var för övrigt inblandade även i Kalmars kulturkvarter, men valdes bort för ett billigare alternativ.

Även i Sverige finns flera inspirerande exempel. Sara Kulturhus i Skellefteå rönte stor uppmärksamhet när det stod klart 2021. Helt byggt i västerbottniskt trä är huset tämligen unikt i sitt slag. Bygget (och det politiska spelet efteråt) har omgärdats av en del kontroverser, men rent arkitektoniskt är det tveklöst ett enormt landmärke för Skellefteå som stad. Gävles kulturhus Agnes, som beräknas stå färdigt senare i år, är ett annat gott exempel på spännande, samtida arkitektur i kultur-Sverige.

Dessa byggen har kostat pengar. Inget snack om saken. Biblioteket i Helsingfors gick på 98 miljoner euro (1,1 miljarder kronor i dagens penningvärde) och The Whale budgeterades till 455 miljoner norska kronor. Att Kalmar kommun skulle punga ut med en motsvarande summa är förstås verklighetsfrånvänt. Deras budget ligger på 190 miljoner kronor, en i sammanhanget blygsam siffra. Åtminstone sett till vad en stor, arkitektonisk satsning kan betyda för en stad i termer av hälsa, välmående och ekonomi.

Om kommunen haft en mer holistisk syn på samhällsbygge kanske man velat investera större summor i kulturkvarteret. En stad består som bekant inte av små, isolerade öar. Byggnader, parker, stadsdelar, kustremsor, gatunät och kulturhus bildar tillsammans den helhet som omsluter våra liv. Scenerierna där allting utspelar sig. Man kan inte peka på ett enskilt bygge och säga ”ös pengar här så minskar brottsligheten”, men det är viktigt att begripa hur verkligheten hänger ihop. Att beslut vi fattar nu utgör fundamentet för framtidens Kalmar. För att vilja ta hand om sin omgivning måste man bry sig om den. Och vem ska bry sig om inte ens politikerna gör det? Egentligen är det inte svårare än så.

Så vad gör en trevlig stad till en trevlig stad? Det finns givetvis många svar på den frågan. Ett av dem skulle kunna handla om tillgången till kultur. Att barnen får lära sig spela instrument och teater, eller att det finns en konsertlokal där invånarna får njuta av livemusik. Jag är tacksam för att kommunen satsar. Kulturkvarteret är en briljant idé.

Tänk om man bara hade vågat löpa linan ut.