Kulturdebatt: ”Låt konstmuseet, som behöver mer utrymme, ta över Byttan”
Ett konstskåp – kuriosakabinett – på 1600-talet var som ett litet museum. Skåpets främsta uppgift var att bjuda på upplevelser, men också förmedla kunskap. Genom tingen fick betraktaren berättelser och skrönor om människor och natur i olika delar av världen. Där visades det vackra, det dyrbara, det sällsamma, det personliga, små hemligheter, det lustfyllda och farliga …ja, allehanda ting som förgyllde tillvaron. Satte fantasin i rörelse och något att samtala ikring. Kanske sin tids ”party-öppnare”?
I helgen besökte jag det stora konstskåpet i stadsparken – konstmuseet. Vernissagen med myller av besökare var avklarad dagen innan, och de vackra rummen var nu mina för en stund. Sällsamma fantasifulla naturformer i keramik, glas och trä i samspel med ett flödande hemlighetsfullt måleri mötte mig. Ljus, färg och form, alltsammans naturnära och spännande. ”Vi känner i skogen hur marken bär”, är utställningens namn. Poetiskt och skickligt står konstnärerna Ellen Ekh Åkesson och Pauline Fransson gemensamt för skapandet.
Två trappor upp möter mig ”Ett eget universitet”, Thomas Temptes egensinniga bildvärld formad i intarsia. Fanérsåg, skickligt hantverk, konstruktioner och starka bilder med minnen från tiden efter andra världskriget. Hot och allvar.
Berikad av nya upplevelser. Tankarna virvlar om drivkraft och skaparlust, om museets identitet och uppdrag, om yttrandefrihet, skönhet, smärta och inte minst om konstens anspråk. Flera givande tankeväckande besök på konstmuseet senaste tid. Vi kan verkligen vara stolta och glada över vårt konstmuseum i stadsparken.
Men det finns något som skaver…min glädje till trots kan jag inte släppa tanken: det stora konstskåpet är för litet. Samtiden måste ha en backspegel! Allt det nya som skapas måste prövas mot det gamla. Nostalgi och erfarenheter. Att gå på museum är också att få ”hälsa på sina gamla vänner”, återse eller upptäcka guldkornen. Jag hör många som längtar efter att se sina favoriter i samlingen, Vera Nilsson, Nils Kreuger och alla dom andra. Medveten dock om rummens begränsning. Jag ser nu till min glädje att en utställning ”Utgångspunkt samlingen” står härnäst på programmet.
Så vad som verkligen skaver…Hur går det med gamla Byttan? Det nya spännande museet stod klart 2008 i kontrast och samklang med restaurangen, ritad 1939 av arkitekten Sven Ivar Lind. Mitt i stadens finrum har den vackra byggnaden nu stått igenbommad och skräpat alldeles för länge. Vad händer? De två byggnaderna hör ihop – och måste fungera ihop.
Ett önsketänkande och en vädjan till kommunen (förslaget finns redan och jag instämmer): Låt konstmuseet, som behöver mer utrymme, ta över Byttan! Behåll en del till museikafé! Det vore en pärla mitt i stadsparken!
Vi är många som önskar sitta ner här och låta tankarna virvla vidare och samspråka om det sällsamma i tiden, det lustfyllda, det svåra eller om vad-som-helst över en kopp kaffe eller ett glas vin.
Konstmuseet – samtidens stora konstskåp – önskemuseet. Hur vill du ha det?
Tullan Gunér, medlem och tidigare styrelseledamot i Kalmar konstförening
