”Joker”-uppföljaren är en våldsam, vågad och originell triumf

Hollywoods standardmall hade fram tills dess varit färgglada, barnvänliga hjälteäventyr nedlusade med dyra CGI-effekter. ”Joker” representerade det diametralt motsatta. En deppig, skitig, barnförbjuden karaktärsstudie rotad i psykologisk realism och med relativt låg budget.

Mot alla odds gick ”Joker” hem hos biopubliken och blev den mest framgångsrika filmen med 15-årsgräns någonsin. Dessutom nominerad till elva Oscars.

Föga överraskande har vi nu fått en uppföljare på halsen. Men den som befarat en simpel upprepning underskattar regissören och manusförfattaren Phillips. I ett chockartat konstnärligt drag har han valt att göra ”Joker: Folie à deux” till en musikal, där berättandet regelbundet punkteras med sång- och dansnummer som extroverta fantasi-gestaltningar av introverta skeenden.

Handlingen tar vid strax efter att förra filmen slutade. Arthur Fleck, alias ”Jokern” (Joaquin Phoenix), sitter inspärrad i väntan på rättegång. Stadens gator plågas fortsatt av oroligheter från våldsverkare, inspirerade av Jokern som moraliskt förkastlig symbol för blodig revolt mot samhällets styrande elit.

En av Jokerns största fans är hans medintagna Harleen Quinzel (Lady Gaga). De möts på en sångterapi-session i fängelset och blir snabbt ett par. Men är hon kär i Arthur Fleck eller i hans skurkaktiga alter ego?

Joaquin Phoenix är återigen makalös i huvudrollen med sin förvridna, hopskrumpna fysik och svarta ögon som speglar själsligt kaos av vanföreställningar och kluvna personligheter. Lady Gaga får kanske inte riktigt samma utrymme men är klippt och skuren som hans skönsjungande motspelerska.

”Joker: Folie à deux” är rättegångsdrama, psykologisk thriller och tragedi om olycklig kärlek och toxisk kändiskult, stöpt i formen av en mörk musikal. Är den lika bra som ”Joker”? Nej. Den når inte riktigt upp till samma nivå av mästerligt stringenta inramning och uppbyggnad. Men som uppföljare betraktat? En vågad, ambitiös och originell triumf.