Johanna Ginstmark skriver spännande och skickligt om Österlen – men lite väl långt
Stormnatt
Författare: Johanna Ginstmark
Förlag: Polaris
Johanna Ginstmarks ”Stormnatt” utspelar sig på vintern under en sådan snöstorm som bara finns på Österlen. Fast vem tror det, utanför Skåne? ”Det är ju ingen snö där”, sa en granne i Umeå när polisen Maria Larsdotter flyttade hem till Skåne och tog snöskotern med sig.
I ”Tät dimma” – första delen av serien ”Österlenfallen” – kom Maria ner till sydöstra Skåne för att bli kommissarie vid polisen i Ystad. Hon anlände definitivt, i fiktionen som i verkligheten. Deckarförfattaren Ginstmark är sällsynt skicklig på att beskriva landskapet Österlen, dess småbyar, människor och stämningar.
Även den kalla, snöiga, stormiga natt då Maria kör med sin skoter till byn Gärdeshög skildras så att årstiden verkligen känns. En flicka står utan ytterkläder på en balkong och siktar med gevär på sin morbror. I huset finns en lillasyster. Mamman är död. Nu har dessutom pappan försvunnit.
”Ginstmark är sällsynt skicklig på att beskriva landskapet Österlen, dess småbyar, människor och stämningar.”
Det är deckartråden. Men ”Österlenfallen”-serien, eller snarare följetongen, har också en annan tråd. Den kan kallas en huvudtråd, som började i första boken, fortsätter genom den här och lär återkomma i nästa, ännu outgivna bok. Polisen Maria känner igen sig i Tove, flickan med geväret. Maria förlorade som ung flicka sina föräldrar och sin syster i en bilolycka, om det var en olycka …
Som många av dagens deckare har ”Stormnatt” blivit längre än den behövde vara. Några longörer och hack i berättandet men det är blott bockar i marginalen. Johanna Ginstmark har skrivit sin andra, spännande och oftast väl sammanhållna, polisroman. Och inte minst – det är verklighetens Österlen som finns på romansidorna.
