Hon får Barometern-OT:s kulturpris: ”Allt man inte kan, det kan man lära sig”

Vi möts en dunkel dag i Byteatern Kalmar länsteaters lokaler. Bente Rolandsdotter är tillfälligt hemma i Kalmar över jul, och vi kom överens om att det renoverade teaterhuset i hamnen var en lämplig plats att träffas på. Det var trots allt här det började.

– Det ser verkligen helt annorlunda ut! Här är en trappa, men det är liksom inte rätt trappa. Jag känner knappt igen mig, skrattar hon när vi kliver in i den rymliga foajén.

Under ett års tid, precis runt millennieskiftet, var Byteatern hennes hemvist. Då gick hon som lärling hos kostymören Lotta Zetterman och fick följa med i alla steg från idéstadium till färdigt alster.

– Här insåg jag att mitt intresse också var ett yrke. Lotta visade mig allt från sin egen designprocess till hur man tar hand om de färdiga kostymerna och jag fick följa med i allt hon gjorde. Det var otroligt bjussigt. Hon lärde mig att om man vill ha det på ett visst sätt, då måste man säga det. Man ska inte vara blyg utan våga säga vad man vill göra.

Med facit i hand ser Bente Rolandsdotter att Byteatern varit extremt avgörande i hennes egen konstnärliga praktik. Inte minst tack vare de många föreställningar hon fick ta del av som barn.

– Att växa upp med Byteatern är något helt unikt. Den estetiska värld de erbjöd var hela min grundupplevelse av vad teater är. Den är inte bara textbaserad, utan också något visuellt. Ett estetiskt påstående. Det gjorde otroligt starkt intryck på mig och när jag tagit mig vidare ut i världen har jag insett att det sättet att tänka inte finns överallt. Utan Byteatern hade hela min estetiska värld sett helt annorlunda ut.

Sedan tiden på Byteatern har mycket hänt i Bente Rolandsdotters liv. Hon har utbildat sig vid Capellagården på Öland, Tillskärarakademin i Göteborg och Dramatiska institutet i Stockholm. Hon har gjort mängder med kostymer och scenografi i allt från klassiska operor och suggestiva dansföreställningar till en publikfriande musikal byggd kring Håkan Hellströms musik. På ett enda år kan hon designa så mycket som 500 kostymer – åt teatrar i hela världen.

– I perioder bor jag i andra länder och jag reser väldigt mycket. Jag träffar enormt många spännande människor från olika kulturer och får vara i världen på ett väldigt vardagligt sätt. Man dimper liksom ner i Schweiz, lever ett vardagsliv i tre månader och sedan åker man hem. Att det är en del av mitt jobb är jättelyxigt.

Efter drygt 20 år i branschen tilldelas Bente Rolandsdotter nu Barometern-OT:s kulturpris Gyllene Fjädern. När hon blev uppringd och informerad om utmärkelsen stod hon på en stimmig tunnelbaneperrong i Stockholm och kunde inte riktigt ta in vad som sades på andra sidan luren.

– Jag hamnade i chock när ni ringde, jag blev så otroligt glad! Först fattade jag inte vem det var och när ni sa att jag fått ett stipendium trodde jag att det var någon som drev med mig, haha. När jag sedan insåg vad som hänt grät jag lite på tunnelbanan hem.

Bente Rolandsdotters yrkesbana har inte alltid varit spikrak. I en tidigare intervju med Barometern-OT har hon berättat om hur hon under flera år levde med panikångest – ett resultat av hög press och en rädsla för att inte räcka till.

– Jag tror att man varje dag måste påminna sig själv om vikten av att försöka. Man måste våga vara skör och man måste våga misslyckas. När jag gick från att bara sy till att också designa blev jag tvungen att göra skisser att lämna över till ateljén. Jag kunde inte rita mer än en streckgubbe och det gav mig så mycket ångest att jag inte vågade börja, eftersom det blev så fult. Men för att kunna skissa bra måste man först skissa fult, det är bara att acceptera. Allt man inte kan, det kan man lära sig.

I dag har hon kostymer och scenografi till flera av världshistoriens största operor på sitt cv. Även på den fronten har samma devis varit gällande: allt man inte kan, det kan man lära sig. Bente Rolandsdotter hade i princip ingen förkunskap alls om operans värld när hon klev in i branschen, men det har inte bara varit av ondo.

– Jag kommer inte från en kulturell släkt med generationer av operakunnande och jag kan inte ens läsa noter. Men vet du vad, det är inte så jävla heligt, tycker jag. Det är ganska skönt att inte ha ett sådant arv med sig. Det gör att jag kan ifrågasätta när någon kallar ett verk för en klassiker. Jag kan tänka: håller jag med om det? Tycker jag att det här är bra? Jag får göra min egen tolkning. Man ska inte skämmas så jävla mycket. Mycket handlar om att läsa på. Numera går jag på jättemycket operaföreställningar, det är ett intresse som vuxit fram med tiden.

En av Bente Rolandsdotters drivkrafter är att utmana normer och hierarkier i sina skapelser. Ofta gör hon det med enkla medel – som att låta alla dansare ha på sig glasögon på scen, eller att göra en kostym som visar upp en stor och fri kvinnokropp.

– Det tankesättet har nog alltid funnits där. Från början kommer det från en känsla av att inte riktigt höra till. Som liten blev jag kallad pojkflicka och jag fick alltid höra att jag inte var flickig nog, lydig nog, snäll eller väluppfostrad nog. Jag vill få vara den jag är, och se mig själv representerad på scenen. Så det är en drivkraft som bottnar i en väldigt personlig upplevelse.

Under 2023 väntar mycket förberedelsearbete inför produktioner som sätts upp 2024 och 2025, men Bente Rolandsdotter har också något så ovanligt som en ekofeministisk opera från sent 1800-tal framför sig. Den sätter hon upp med sitt operakompani Den Andra Operan, som enbart arbetar med verk av kvinnliga tonsättare.

– I de stora operahusen spelas nästan bara opera av män. Vi gör det här för att balansera upp.

Om tio år hoppas hon att livet fortsätter på samma bana som det gör just nu. När jag frågar om hon har något drömprojekt kvar att bocka av svarar hon snabbt och med ett stort leende:

– Jag skulle vilja göra en tidig barockopera. En Vivaldiopera. Eller en opera av Maria Teresa Agnesi. En sådan tidig, svängig opera vore riktigt häftigt att få jobba med.