Det är i och för sig (förhoppningsvis) en självklarhet för alla artister att göra på samma sätt, men ändå känns det synonymt med just Molly Sandén.

Hon är som en schysst storasyster – varm och trygg – och mellansnacken känns både nära och naturliga. Det är lätt att trivas. Ibland struntar Molly helt i det som var planerat. Som när hon konstaterar att kärlek och hat är närbesläktat och sedan frågar om någon tycker samma, men får klen respons: ”Äh jag sjunger bara i stället”, säger hon och gör en spröd ”Hata mig” som blir en av kvällens bästa.

Förra gången jag såg Molly Sandén live pratade hon om att alla är bra och duger som de är. På fredagskvällen pratar hon om sin egen osäkerhet, men också hur ”high on life” hon blir av att spela i Borgholms slottsruin som är en speciell plats för henne. Molly Sandén har stuga på Öland och känner att hon är på hemmaplan.

Det är möjligt att Öland är extra hemma för Sandén, men jag får känslan av att den entusiastiska publiken skulle ha fått henne att känna sig lika hemtam oavsett var de befann sig. När hon i förbifarten nämner att hon nyligen fyllt 30 brister publiken ut i spontan ”Ja må hon leva”-sång. Ni förstår stämningen.

Molly Sandén inleder med backdrop längst fram på scenen, precis som på Kalmar stadsfest 2019. Den här gången är backdropen fylld av kvällstidningslöp om henne själv. Det är allt ifrån ”triangeldrama” och ”sexchock” till ”livsfarlig sjukdom”. Med kaxiga långfinger-låten ”Dom ska veta” drar hon i gång konserten och hennes dansande silhuett syns bakom backdropen innan den faller. Till jubel.

Sedan radar Molly Sandén upp låt efter låt, ja mer eller mindre hit efter hit. Hon har varit en reell hitmaskin de senaste åren. Hon kör bland andra ”Det bästa kanske inte hänt än”, soulpoppiga ”Rygg mot rygg” och ”Va det då?” med en text som bränner.

”Vi:et i vinsten” – den officiella fotbolls-EM-låten, men en av hennes svagare – spelas så klart och publiken verkar älska den. Hon berättar att hon blev tillfrågad av självaste Caroline Seger.

Molly Sandén bemästrar både det finstämda – som i ständigt vackra ”Rosa himmel” och ”Sand” – och det bubbligt glada som i ”Jag mår bra nu” med Newkid-duett via inspelning, det-är-helt-slut-låten ”Nån annan nu” och så dansexplosionen ”Vi ska aldrig gå hem”.

Det låter så klart alltid bra. Bandet levererar, Molly Sandén är superproffs och har en röst som förmodligen kan få vad som helst att smälta. Men ändå fattas det något. Jag saknar nerven jag vet att hon kan mana fram. En stabil fyra.