Alba Mogensen: ”Han Kangs romaner har förändrat hela min värld”
Det finns en speciell sorts litteratur som man läser och som för alltid förändrar ens bild av världen. Så är det för mig med Han Kangs roman ”Levande och döda” som kom ut på svenska 2016 i vacker översättning av Eva Johansson.
Berättelsen börjar med en scen där döda människor står uppradade i en gymnastiksal i staden Kwangju i Sydkorea. Det är 1980 och hundratusentals studenter som har protesterat mot regimen har just avrättats. Pojken Dong-ho rör sig mellan kropparna i jakt på sin vän. Allt stinker. Döden är hårdhänt och total. Framtiden är alldeles grå. Berättelsen rör sig sen mellan 80-talet och vår tid, och skildrar ett sydkoreanskt samhälle präglat av skräck, tystnad och censur. Ingen som var med om massakern kan glömma – men ingen vågar heller minnas, eller tala om det som hänt.
Jag minns att jag läste romanen en sommardag några år efter att den publicerades i Sverige, och att orden på något sätt vände ut och in på hela mig. Han Kangs exceptionella förmåga att skildra våldet – fysiskt, personligt, statligt – gav mig svindel på ett sätt få romaner har gjort, varken tidigare eller senare. Det är politiskt, en rak höger, en käftsmäll, utan att någonsin bli övertydligt.
I den mer humoristiska boken ”Vegetarianen” – Han Kangs stora genombrott i Sverige från 2017 – möter läsaren Yeong-hye, en kvinna fast i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig ställt till med bråk, alltid sällat sig till de traditionella könsrollerna. Fram tills en dag då hon får nog och gör uppror genom att bli vegetarian. Det beslutet, och faktumet att hon tar ett beslut, får både äktenskapet och samhället att skaka i grunden. Boken har en av de roligaste första meningar i modern tid, enligt mig: ”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden.”
Men om premissen på ytan kan tyckas komisk är det en långt från humoristisk historia. I stället gör Han Kang, på det sättet som bara hon kan, upp med det patriarkala Sydkorea på ett sätt som sätter precis allt i gungning. Det finns få likheter mellan Annie Ernaux, Nobelpristagaren 2022, och Han Kang utöver en: Det privata är alltid politiskt.
Genomgående i författarskapet finns en precision, en direkthet, en detaljrikedom där varje beståndsdel hela tiden bär på mening och vågar ryta ifrån. Med hjälp av just detta precisa språk återvänder hon ofta till att skärskåda det politiska våldet. Även i boken ”Jag tar inte farväl” som kom ut i våras i översättning av Anders Karlsson och Okkyoung Park skildrar hon en massaker. Den här gången på ön Jeju där tusentals människor mördades med ovanligt våldsamma metoder. Minnena av de som levt finns kvar – både i berättelsen men även fysiskt som skelett i jorden. Medan snön faller över ön kommer människorna åter till liv i samtal mellan huvudpersonen Gyeongha och hennes vän. Det är brutalt och rått – och alldeles fantastiskt.
På samma sätt som Primo Levi undersökte människans ondska och drivkrafter åren efter förintelsen i böcker som ”Är detta en människa?” ger Han Kang grymheterna i Sydkorea ett ansikte i sina böcker. Men, med en stor skillnad: För medan många av oss i Sverige har god kunskap om andra världskriget är kunskapen om bland annat massakern i Kwangju i maj 1980 nästan obefintlig – fram tills Han Kangs författarskap introducerades på svenska. För det är jag evigt tacksam, och visar tydligt på vikten av översatt litteratur, även utanför de europeiska språken.
Han Kang är ett utmärkt val av Nobelpristagare.
