Gapskratt och allvar – Byteatern lyfter det ängsliga i vår samtid
Om jag hette Bellman
Scen: Lilla scen, Byteatern, Kalmar.
Av och med: Agnes Forstenberg.
Ljusdesign: Fritz Ante.
I tider där frågan om en svensk kulturkanons nödvändighet diskuteras och kritiseras ger sig Agnes Forstenberg på något av det finaste som många svenskar tycker att vi har – Carl Michael Bellman. Men han är inte särskilt mer närvarande än i form av en peruk och en Bellmankännare tillika ordförande i “Bellmansällskapet” som inleder med att deklarera att han minsann inte tänker betala för att se föreställningen eftersom han har kulturarvskortet.
Denna fina man värnar Bellman och anser sig bäst kunna avgöra vad som är “finkultur” där han går omkring och kommenterar sin omgivning på ett, för oss i publiken, väldigt roligt sätt när han avgör och meddelar oss vad som är fint eller fult och obegripligt.
Scenografin är sparsmakad för att inte säga minimalistisk, men som så ofta hos Byteatern, också väldigt smart och flexibel. Agnes Forstenberg samtalar med publiken och funderar på dagdrömmeri, om längtan bort från vardagen och till något mer kravlöst, lättsamt och fräscht. Det är, om inte diskbänksrealism, så toalettstolsdito med drömmen om semesterresort med färsk frukt, yoga och nyfunna vänner, hur meningen med livet kan vara att alltid ha ost hemma och varför Tommy Körbergs inställning till sig själv liksom är life goal.
Till sin hjälp har hon ljusdesignern och teknikern Fritz Ante som i denna soloföreställning ändå får en bli en del av den. Ibland som för att visa vådan av en snål bemanning och ibland för att Bellmankännaren ska få läxa upp “tysken”, som enligt honom borde lära sig svenska lika snabbt som Bellmankännaren enligt egen utsago har lärt sig tyska.
”Agnes Forstenbergs karaktär Bellmankännaren är så underhållande att han nästan förtjänar en egen föreställning.”Karolina Ekstrand.
Agnes Forstenberg rör sig sömlöst mellan gapskrattshumor, lyrik, allvar och eftertänksamhet. Skrattet sätts aldrig i halsen utan tillåts befriande komma hela vägen ut för att plötsligt upptäcka att vi befinner oss i Edith Södergrans universum, i tankar om avgrunden inom oss eller att vi får njuta av Agnes Forstenbergs mod att äta knäckebröd väldigt långsamt.
”Om jag hette Bellman” är en föreställning som talar till hjärtat, eftertänksamheten och humorn, men som även låter Bellmankännaren kommentera det ängsliga i vår samtid med påklistrad självsäkerhet.
Agnes Forstenbergs dagdrömmare är så fin och rolig, men hennes karaktär Bellmankännaren är så underhållande att han nästan förtjänar en egen föreställning.
