Finurligt, svängigt och känslosamt – Olga håvar in publiken från start
Olga kastar lasso
Var: Byteatern, Kalmar.
När: Fredagen den 22 september.
Medverkande: Julia Frisberg, Edvin Bredefeldt, Martin Ellborg, Richard Nilsson.
Regi: Agnes Hargne Wallander.
Manus: Patrik Franke efter bok av Helena Willis.
Kompositör: Richard Nilsson.
Scenen är den stekheta Vilda Västern. Solen gassar över den torra prärien. Olga, den riviga, energiska och känslosamma tjejen spelad av Julia Frisberg, sitter med sin bästa kompis hästen Stefan, som spelas av Edvin Bredefeldt, och försöker svalka sig. När Stefan galopperar förbi butiken med Olga bak i en skottkärra, ser de en skylt om att det nästa dag är lassotävling och att första pris är en resa för två till Japan.
I Olgas värld betyder detta, till hennes enorma glädje, att hon och Stefan ska få åka till Japan. Att hon aldrig tidigare har kastat lasso bekymrar henne mindre. Hon vet redan att hon är bäst i världen på att kasta lasso. I butiken köper hon ett par lassorep och som den materialsport lassokastning visar sig vara, blir det en hel del tillbehör också. Inget kan gå fel.
Så börjar hon öva och det visar sig att hon inte alls är så bra som hon såg framför sig samtidigt som Stefan lyckas väl redan på första försöket. Besvikelsen är total.
Julia Frisbergs Olga pendlar kraftigt mellan total och oförställd glädje, djupaste besvikelse, otvivelaktig tillit till sin egen förmåga och stort ifrågasättande av sig själv. Svängningar som säkert många föräldrar kan känna igen sina barn i. Som när Olga gömmer sig under filten för att få sura ifred.
Men det som kan upplevas som barnsliga humörsvängningar är inte på något sätt tramsigt. Olga, pållen Stefan och de två musikanterna/ butiksbiträdet/ lassoutmanarna spelade av Martin Ellborg och Richard Nilsson, spelar föreställningen på stort allvar. Det är roligt, spännande och knasigt, men aldrig med en vuxen von oben-syn på barnen och deras värld.
Olga är en riktig tuffing som inte backar för att ta plats och vråla ut både sin glädje och sin frustration. Här finns inga prinsessmanér. Olga är en levande människa som inte skäms för sina känslor eller tvekar att visa dem fullt ut.
””Olga kastar lasso” är en musikföreställning som visar hur härlig och viktig kultur och, i det här fallet, scenkonst för unga är.”Karolina Ekstrand.
Glassälskande Stefan är mer lågmäld där han galopperar fram över scenen till Olgas smackande och slänger med sin man och frustar samtidigt som han känner in Olgas känslotillstånd och anpassar sig efter det.
Men lika viktig som handlingen är musiken. Ensemblen, där samtliga spelar flera instrument även om Richard Nilsson och Martin Ellborg står för majoriteten av musicerandet, framför specialskrivna låtar med countrykänsla, riktigt sväng, finurliga rim och catchy melodier som dröjer sig kvar. Scenljuset visar tydligt var vi befinner oss och blir en viktig del av scenografin som i princip består av en flyttbar scen, som byter betydelse efter var i berättelsen vi befinner oss.
”Olga kastar lasso” är en musikföreställning som visar hur härlig och viktig kultur och, i det här fallet, scenkonst för unga är. Länge leve den!, som Monica Wilderoth, konstnärlig teaterchef för Byteatern Kalmar länsteater, utropade före föreställningen.
