Christian Gustafsson: Fasen vad bra ”Så mycket bättre” kan vara
Det går knackigt för årets ”Så mycket bättre”. Kritikerna klankar (även jag), tittarsiffror slår i botten. Delvis till följd av flytten till den omöjliga söndagssloten, men framför allt för att det är skralt på artistfronten.
Härligt då att det tänder till, hettar till, bränner till och vi får ett avsnitt som för tankarna till när ”Så mycket bättres” glansdagar. När det fortfarande inte var slut på artister som kunde bära en egen dag.
Jag skulle säga att i princip ingen i årets säsong – möjligen Dregen – hittills har haft vare sig status, historia eller låtkatalog att mäkta med två TV4-reklamtimmar om sig själv.
Fram till nu då.
Den här veckan kliver Per Persson – Perssons Pack-Persson – in i handlingen. Det är faktisk lite som att slungas tillbaka till 2014. Det blir i princip ett program om Persson. Han kallar sig bara Persson, presenterar sig som Persson, till och med hans mamma kallade honom Persson.
• • •
Per Persson och hans pack har inspirerat så evigt många artister i det här landet med sin egensinniga, skitiga, poetiska, distinkta heartlandrock'n'roll. Låtkatalogen är snudd outsinlig. Det är ju artister som Persson som ska vara med i programmet, det slår en hårt i ansiktet så fort man ser honom.
Inte uppkomlingar som varit artister i en kvart och har en halv låt.
Man hade så klart velat ha mer. Mer livebilder, fler historier, mer röster om. Man vill ju att Lasse Winnerbäck och Jakob Hellman ska knata in på ”Gåsen” och hylla sin idol.
Men åtminstone halva programmet blir Per Persson-skt. Gott så.
Han kliver in i sedvanlig bomberjacka- och hatt-outfit, tre av tolkningarna bär hans prägel, vi får träffa hans bror Acke, kändisfrisören på Stureplan, Peter Stormare dyker in och är – som alltid – supermärklig. Vi får höra Winnerbäck, i ett klipp, berätta om när han cyklade 16 mil för att ropa ”Ey, Persson” till sin idol i Västervik för hundra år sedan.
Rolig som fan är han också, Persson, han drar historier på ett oefterhärmligt sätt. Den bästa är den om när han och Niklas Frisk reste runt i USA. Han hade mängder av missade samtal och intalade meddelanden från Peter Stormare, men lyssnade inte av för att det var så dyrt att göra det från USA.
Långt efteråt lyssnade han av svararen och blev varse att Stormare hade ringt från New York som en besatt för att erbjuda Persson att skriva musik till ”Fargo”...
• • •
Mitt bästa Per Persson-minne är från musikhotellet Hulingen i Hultsfred. Putte Svensson Sahlin, Hultsfredsgrundaren, hade gjort en sån där märklig bokning som bara kan (kunde?) ske där.
Han hade bokat Glen Matlock, originalbasist i Sex Pistols, till sitt hotell en tisdagskväll i typ november. Vi var väl kanske 30 pers. Jag såg plötsligt Kent Norberg från Sator. Han satt bredvid en man i hatt. ”Vad, fan, är inte det där Per Persson”, tänkte jag.
Jo, det var det.
Jag vet ju att han bor i Bollnäs och var tvungen att gå fram och fråga vad vad tusan han gjorde i Hultsfred.
”Vad jag gör här? Om Putte ordnar ett gig med Glen Matlock på en tisdag, då är det jag som sätter mig på tåget från Bollnäs...”.
• • •
Överlag är det här ett avsnitt med idel topptolkningar. Det är också balsam för själen efter flera veckor med tafatta rakt av-covers.
Spellista – Christian Gustafssons Perssons Pack-grundkurs:
Här saknas innehåll
Per Persson – Mars, Venus
”Minus celsius” är Backyard Babies stora hit. Den låt alla känner till. Gitarr-riffet är klassiskt. Här gör Per Persson en bedårande midtempovariant med bootsen djupt nerborrade i Alftagyttjan. Det är fiol, James Bond-rock och en basslinga från himlen sänd. Givetvis med en svensk Per Persson-text.
Hitpotential: Låg – tyvärr.
Simon Superti – Driver dagg faller regn
Andreas Lundsteds gamla Mellohit – skriven av Alexander Bard, Ola Håkansson och Tim Norells – gör sig alldeles ypperligt som Uppsalarap. Superti låter som Petter gjorde på "Mitt sjätte sinne". Blytunga egensinniga verser och en skitig allsångsrefräng. Bra – på riktigt.
Hitpotential: Den här kommer funka på listorna.
Kerstin Ljungström – Bortom månen och mars
Sjukt nog kommer både Kerstin Ljungström och Per Persson från Bollnäs. Här gör hon en stark, atypisk version av Perssons Pack-klassikern. ”Bortom månen och mars” skrevs natten före en begravning – ungdomar hade omkommit i en brand i Bollnäs – som Per Persson ombetts att sjunga på. Makalös låt, suverän version. ”Kärran” låter låten veckla ut sig till en stor och mäktig allsång.
”Bra låt va?”, säger Per Persson kaxigt när han kramar om Kerstin Ljungström.
Jo, tack.
Hitpotential: Stor.
Andreas Lundstedt – Gråter tillsammans över varandra
Här stannar programmet av lite. Det lyfter inte riktigt. Men helt okej version som drar åt musikalhållet och där Alcazarmannen skruvar upp tempot rejält.
Hitpotential: Nja.
Estraden – Duktig flicka
Jag har lite svårt för Louise Lennartssons autotune-ade falsettröst. Estraden är svåra att ta på allvar. Här tar hon Simon Supertis grova ”supa och knarka”-text från den Jocke Åhlund-producerade kanonlåten och kör den i Miss Li-kvarnen. Det är inte till låtens/textens fördel, men som sagt – inte så dumt.
Hitpotential: God.
Alba August – I kväll tar vi över stan
Kanske inte Perssons Packs magnum opus, det är ändå ”Tusen dagar härifrån”, men strax där bakom. Alba August gör en strålande, modern och krispig version. Introt är magnifikt! Galopptrummorna! Verserna? Sensationella. Och referängen är ju vad den är. En briljant tolkning där en ung artist tar en stor låt av en legendar och placerar den på 2024-topplistorna. För så måste det bli.
”Jag höll på att tappa fötterna. Att det kan låta så här om något jag suttit och plonkat med på en akustisk gitarr hela livet”, sa Per Persson.
Hitpotential: I en rättvist värld toppar den här Spotifys förutsägbara topp 50-lista inom kort.